Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del IV. Sidan 5
Samma milda frid sätter sin prägel på hela tredje akten, Parsifalsdramats sköna epilog. Den tunga sorgmarschen, när Titurel bäres till graven, och Amfortas’ jämmer vid hans bår äro blott övergående skuggor som ge grundstämningen relief. Parsifal träder in med den heliga lansen högt lyftad framför sig, berör med den Amfortas’ sida och läker hans sår: ˮdie Wunde schliesst der Speer nur, der sie schlug.ˮ (Blott ett vapen duger – såret kan bara slutas av det spjut som det vållat.) Allt samlar sig i stilla och förklarad extas.
Textavsnitt 2 som är en upprepning från tidigare börjar.
Det låter icke blott på Nietzsche utan på själve Thomas Mann, som om han ansåg, att Wagner med sitt sista verk svikit sig själv:
ˮDurch die asketisch – christlichen Ideen und Lehrmeinungen seines Alters – – – wird unlengbar der Sinnlichkeitsrevolutionarismus von Wagners jungen Tagen, der die Atmosphäre, den Gesinnungsgehalt des Siegfried bildet, von Grund aus dementiert,durchstrichen und wiederrufen.ˮ
(Genom de asketiskt – kristna idéerna och doktrinerna i hans tidsålder – – förnekas, utesluts och återkallas den sensuella revolutionären från Wagners tidiga dagar, som bildar atmosfären och andan i Siegfried.)
Ja, så långt är det rätt. Med ”Parsifal” återkallar Wagner sin sexualoptimism; egentligen har det redan skett genom Siegfrieds otro mot Brünnhilde. Men han förklarar icke krig mot sexualiteten själv utan påpekar blott, att den måst ha något över sig för att icke bli farlig. Thomas Mann har icke rätt att fortsätta som han gör: ˮWäre es dem Künstler im geistigen Sinne ernst mit den neuen, späten und doch wohl endgütigen (!) Wahrheiten, so müssten die Werke der früheren Epoche, da sie als irrtümlich, sündig, verderblich erkannt sind, verleugnet und vertilgt, von ihres Schöpfers eigner Hand verbrannt werden um nie wieder die Menschheit ihren das Heil verhindernden Wirkungern auszusetzen.ˮ
(Om konstnären menar allvar, i andlig mening, med de nya, sena och ändå slutliga (!) sanningarna, så måste verk från den tidigare epoken förnekas och raderas genom sin skapares hand, eftersom de erkänns som felaktiga, syndiga och förgängliga, för att brännas så att de aldrig mer förvägrar mänskligheten dess frälsning.)
Thomas Mann tycks här uppfatta ˮParsifalˮ som det slutliga resultatet av Wagners livsverk och glömma vad han själv sagt om den alltigenom konstnärliga karaktären av denna produktion. Ett konstverk kan icke vederlägga ett annat; det har intet annat syfte än att vara sig själv, så rikt och fulltonigt som möjligt. Sin uppgörelse med sexualiteten har Wagner framställt i konstverk, som var för sig är allvarligt menade men dock blott ge oss en aspekt på det sexuella, som därför både kunna och måste – icke vederlägga, men – komplettera varandra.
Alltsamman var med från början, och på allt arbetade Wagner samtidigt. ˮHans verkˮ, säger Thomas Mann själv, ˮhar, strängt taget, ingen kronologi. Det uppstår visserligen i tiden ˮist aber von vornherein und auf einmal da.ˮ Det är alltså ingenting som hindrar, att Wagner kunde ta sitt livsproblem på allvar, fastän han framställde det – icke i tänkandets diskursiva vandring mot ett slutmål, som gör allt det föregående antikverat, utan i konstens intuitiva skådande av sakens olika aspekter, som var för sig äro lika sanna och därför låta varandra ha sitt värde ograverat men endast tillsammantagna ge en fullständig bild.
I sitt sista verk förnekar Wagner endast en åsikt, nämligen den, att allt gott kommer från sexualiteten. Man måste nog erkänna, att endast därigenom blev hans livsverk verkligen färdigt.
Textavsnitt 2 som är en upprepning från tidigare slutar?
5. Rik höst. Del IV. Sidan 5