Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del III. Sidan 7
I Wagners sista verk får hans förkunnelse ett starkt inslag av indisk visdom. Men den etik, som en äkta son av Indialand, Gotama Buddha, bygger upp, är ej grundad på personligheten, som han icke erkänner, utan på den rent empiriska upplevelsen av lidandet och på önskan att bli det kvitt – först och främst för egen del. Medlidandet kommer helt i andra hand såsom resultat av att man återfinner sig själv i andra. På detta, som i grunden är självmedlidande, är det som också Wagner försöker grunda sin etik – till Nietzsches stora förtrytelse. Mot sin innersta längtan vill denne skapa en individualistisk etik och i saknad av gudstro blir den nödvändigtvis brutal. Hans ideal är en brutaliserad Siegfried. Wagner skriver Parsifal.
Med detta sista verk bryter han staven över sin sexualoptimism, som visat sig ohållbar. Men han gör det på ett sådant sätt, att det ådrar honom misstanken att vilja förklara krig mot sexualiteten själv. Så uppfattades saken av Nietzsche, som blev sårad på sin ömtåligaste punkt och yttrar sig därom med djup och uppriktig smärta: ˮDer Parsifal ist ein Werk der Tücke, der Rachsucht, der heimlichen Giftmischerei gegen die Voraussetzungen des Lebens, ein schlechtes Werkˮ (Parsifal är ett verk av svek, hämndbegär, dolskt giftblandande mot livets grundförutsättningar, ett dåligt arbete).
Vore denna diagnos riktig, borde man väl i Wagners eget liv kunna märka ett omslag eller en omvändelse till asketismen. Men därom kan icke vara tal. Just vid denna tid dyker det upp en ny kvinna i hans liv. Det var den unga och vackra fransyskan Judith Gautier (dotter till skalden), som i sällskap med sin make och en gemensam vän kommit till Tribschen i båt från Luzern. De sympatiska och spirituella gästerna stannade längre än de från början tänkt sig, och den ena dagen var underbarare än den andra. Särskilt Judith var alldeles förgapad i ˮmästarenˮ och lika nyfiken på honom som Gutrune på Siegried i ˮGötterdämmerungˮ.
Naturligtvis besvarade han böjelsen; han skulle inte varit Wagner annars. Cosima blundade, hon visste var hon hade sin Wagner. Hon var hans barns mor, och så gott som mor för honom själv, hans beskyddarinna, hans medarbetare, hans kraft. Hon visste att hon var oumbärlig för sin make, och därför kunde hon unna honom den stimulans som kärleksförhållandet till Judith betydde. Stort mera var det nämligen inte. Hon väckte hos honom ˮen poetisk ådra, en sista jäsning av saven; hon framkallade hos honom det feberanfall han behövde för att kunna skapa Kundrygestaltenˮ (Pourtalès s. 347 f.).
Här har tydligen erotiken ˮin tausendfach gewohnter Weiseˮ (på tusentals välbekanta sätt) spelat samma livsförnyande roll som så ofta hos åldrande poeter, t.ex. den store Goethe och vår egen Esaias Tegner. Förhållandets karaktär av stimulans framgår med drastisk tydlighet av några ord ur ett brev (9 dec. 1877): ˮDu är rikedomen i mitt fattiga (!) liv, som förflyter så lugnt och skyddat, sedan jag har Cosima vid min sida. Du är mitt livs välsignelse, mitt berusande överflöd.ˮ Och längre fram: ˮO, du varma, ljuvliga själ, vad jag kände mig inspirerad i dina armar!ˮ
5. Rik höst. Del III. Sidan 7