Av Hugo Rosén
5. Rik höst. Del III
I ett bittert brev av den 15 sept. 1869 till Cosimas halvsyster skriver Bülow att det enklaste sättet för honom att lösa frågan skulle varit att beröva sig livet och ˮmåhända hade jag icke tvekat, om jag hos en annan person – lika sublim i sina verk som avskyvärd i sina handlingar – hade märkt minsta bemödande om lojalitet, minsta – om än så flyktiga, hederskänsla.ˮ Wagner var så a-moralisk som en riktig romantiker i värsta fall kan bli.
På morgonen, söndagen den 6 juni 1869, födde Cosima åt Wagner sonen Siegfried, medan hon ännu inte var lagligt skild och alltså, strängt taget, gift med Hans v. Bülow. I samma ögonblick steg solen upp över Rigi. Kyrkklockorna i Luzern började ringa, och Richards ansikte sköljdes av tårar. Han kastade sig genast över arbetet med tredje akten av Siegfried och fann omedelbart det tema, som åtföljer orden: ˮO hell den moder, som dig har fött!!ˮ Ni som har klaverutdraget, spela det stället, hör det helst också på Operan, och är det inte underbart, så säg!
T.o.m. Bülow, som i sin bitterhet förbannat upplösningstendensen i Tristan, anförde även efter katastrofen upprepade gånger detta verk, ja utbrast en gång efter en föreställning: ˮMåste man icke förlåta den människa allt, som har skrivit detta?ˮ Ja, om Wagners sinne för moralisk självkontroll var sorgligt outvecklat, var han så mycket större i det dionysiska; i extasens medryckande makt har han ej sin like. Och om Bülow var olycklig − för resten överdrev han nog av stolthet sin olycka − då hade han i alla fall till sist givit sin gamle mästare, det som denne behövde mer än allt annat. Wagner skriver till sin moderliga väninna, fru Wille, att Cosima praktiskt vederlagt det som så många av hans vänner brukade säga: ˮIhm ist nicht zu helfen.ˮ (Honom finns det ingen hjälp för.) − ˮSie wusste, dass mir zu helfen sei und hat mir geholfenˮ (Hon visst att det fanns hjälp för mig och hjälpte mig.)
I början av juli blev Cosima lagligt skild. Den 25 aug. gifte hon sig med Wagner i den protestantiska kyrkan i Luzern. Hon skriver därom ett brev till Mathilde Wesendonk. Och några dagar senare tackade denna med en bukett edelweiss. Idyllen på Tribschen blommade vidare ännu någon tid. Det kanske skönaste minnesmärket av denna tid är det verk om kallas Siegfriedidyllen; det spelades första gången på själva juldagsmorgonen 1870, Cosimas födelsedag, av en liten orkester, som Wagner ställt upp i trappan.
I denna betagande tondikt se vi den unge hjälten drömmande ströva omkring i forntidens ljus skogar, redan på förhand omsluten av Brünnhildes halvt moderliga kärlek. Det förunnades också Wagner att så gott som fullborda sitt stora Niebelungenverk i berglandskapet vid Vierwaldstättersjön, där det blivit påbörjat 20 år tidigare. Den 5 april 1871 avslutade Wagner på Tribschen instrumenteringen av Siegfried. Några dagar senare reste han ensam till Bayreuth, som sedan ett år var påtänkt såsom festspelsstad, för att rekognoscera terrängen. Allt verkade lovande, men den gången återvände Wagner ˮhemˮ och komponerade under vintern 1871-72 i allt väsentligt ˮGötterdämmerungˮ ända fram till sorgemusiken vid Siegfrieds död.
5. Rik höst. Del III. Sidan 1