Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del II. Sidan 9
Över Beckmessers bedrövliga fiasko dra vi en tystnadens slöja. Rasande kastar han papperet åt Sachs, som lugnt tar upp det och till allmän häpnad förklarar, att det är en vacker dikt, men inte av honom utan av en annan, som genom att träda fram och föredraga den kunde bevisa både att han författat den och med rätt kan kallas mästare. Walther sjunger nu sin prissång i dess slutgiltiga form, hela verkets höjdpunkt. Men när Pogner vill hänga på honom den gyllene mästarkedjan, vägrar han först med morgondrömstonerna lekande i hågen: ˮWill ohne Meister selig sein!ˮ (Inte mästare – nej! Är lycklig utan att vara mästare!) Då ingriper Sachs, fattar hans hand i allas åsyn och säger:
Verachtet mir die Meister nicht
und ehrt mir ihre Kunst!
Was ihnen hoch zum Lobe spricht
fiel reichlich Euch zur Gunst.
Nicht Euren Ahnen, noch so wert,
nicht Euren Wappen, Speer noch Schwert,
dass Ihr ein Dichter seid,
ein Meister Euch gefreit,
dem dankt Ihr heut’ eur’ höchtes Glück.
…
Drum sag’ ich Euch: Ehrt Eure deutschen Meister,
dann bannt Ihr gute Geister!
und gebt Ihr ihrem Wirken Gunst
zerging’ in Dunst das heil’ge Röm’sche Reich,
uns bliebe gleich die heil’ge deutsche Kunst.
(Förakta inte våra mästare och håll i ära deras konst! Det som räknas dem till godo, har gynnat Er i rikligt mått. Ej Era anor, nog så vörnadsvärda, ej Era vapen, spjut och svärd, nej för att Ni är diktare har Ni en mästare idag att tacka för er lycka. … Därför säger jag: Hedra era tyska mästare! Då goda andar Ni befrämjar, och gynnar deras verkan. Om än i rök gick upp det Heliga Romerska Riket förblir dock kvar åt oss den heliga tyska konsten.)
Wer sich über die Nachbarschaft des Tristan und der Meistersinger befremdet fühlen kann, hat das Leben und Wesen aller wahrhaft grossen Deutschen in einem wichtigen Punkte nicht verstanden: er weiss nicht auf welchen Grunde allein jene eigentlich und einzige deutsch Heiterkeit Luthers, Beethovens und Wagners erwachsen kann, die von andern Volkern gar nicht verstanden wird und den jetzigen Deutschen selber abhander gekommen zu sein scheint, jene goldhelle, durchgegorene Mischung von Einfalt, Tiefblick der Liebe, betrachtendem Sinn und Schalkhaftigkeit, wie sie Wagner als köstlichen Trank allen denen eingeschenkt hat, welche tief am Leben gelitten haben und sich ihm gleichsam mit den Lächeln des Genesenden wieder zukehren.
(Den som känner sig illa berörd av närheten mellan Tristan och Mästersångarna har missförstått liv och läggning hos alla riktigt stora tyskar på en viktig punkt: Han vet inte på vilken grundval den verkliga och unika tyska glädjen hos Luther, Beethoven och Wagner är i stånd till att växa, vilket inte förstås av andra folk och som tyskarna i dag själva verkar ha tappat, den gyllenstrålande, väljästa blandningen av enkelhet, djup insikt i kärlek, kontemplativt sinne och skälmskhet så som den utskänkts som en utsökt dryck av Wagner till alla dem som har lidit djupt och som återvänder till honom med konvalescentens leendet.)
Dessa ord är hämtade ur den några år senare skrivna uppsatsen ˮRichard Wagner in Bayreuthˮ av den unge filologen Friedrich Nietzsche. Genom Bülows berömda klaverutdrag av Tristan hade han enligt egen utsaga blivit wagnerian: hos Wagners svåger Herman Brockhaus i Leipzig hade han första gången träffat mästaren i november 1868 och blivit betagen av hans personliga charm. En försommardag 1869 ringde Nietzsche på tamburdörren till Tribschen. Han hade varit där några dagar tidigare och då icke vågat störa, men denna gång blev han mottagen, och besöket blev inledningen till en djup vänskap. När han nu sedan 1869 var professor i Basel, blev det honom en kär vana att nästan regelbundet tillbringa sin weekend på Tribschen.
5. Rik höst. Del II. Sidan 9