Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del II. Sidan 4
Sachs svarar med ett bittert leende i mungipan:
ˮMein Kind, für den ist alles verloren, und Meister wird der in keinem Land; denn wer als Meister geboren, der hat unter Meistern den schlimmsten Stand.ˮ (Mitt barn, för honom är allt förlorat och mästare blir han ingenstans, ty är man född till mästare har man bland mästare den lägsta rang.)
Eva: ˮSo sagt mir noch an, ob keinen der Meister zum Freund er gewann?ˮ (Men säg då i alla fall, vann han ingen mästare som vän?)
Sachs: ˮDas wär’ nicht übel, Freund ihm noch sein! Ihm vor dem sich alle fühlten so klein? – Den Junker Hochmuth, lasst ihn laufen! Mag er durch die Welt sich raufen; was wir erlernt mit Noth und Müh’; dabei lasst uns in Ruh’ verschnaufen; hier renn er uns nichts über’n Haufen; sein Glück ihm anderswo erblüh’!ˮ
(Ej illa vore det att vara hans vän, han, som fick alla att känna sig så små? Junker Högmod, låt honom löpa! Må han kämpa sin väg genom världen; det vi oss lärt med slit och möda låt oss lugnt hämta andan därmed. Han skall inte skriva oss på näsan, sin lycka må han finna annorstädes!)
Nu blir Eva ond, och man undrar inte på’t: ˮJa, anderswo soll’s ihm erblühn, als bei euch garst’gen neidschen Mannsen, wo warm die Herzen noch erglühen, trotz allen tück’schen Meister Hansen“. (Ja, annorstädes skall han finna den än hos er, ni elaka, avundsjuka män, där som hjärtana ännu glöder varmt trots alla luriga Mäster Hansar!)
Upprörd rusar hon iväg över gatan; Sachs ser betänksamt efter henne: ˮDas dacht ich wohl. Nun heisst’s schaff’ Rath!ˮ (Det tänkte jag väl! Här gäller goda råd!)
När hon efter en stormig kärleksduett med Walther, som just kommit lagom, är mer än redo att låta sig enleveras, öppnar Sachs dörrluckan och låter ett skarpt ljus falla över paret och den enda väg, som är dem öppen. Det hjälps inte: Walther och Eva måste stanna och gömma sig, så gott det går, bland buskarna. De tvingas på samma gång att lyssna till Beckmesser, som ivrigt stämmer sin luta och är färdig att börja sin omsorgsfullt inlärda serenad, då han i det hänsynslösaste avbrytes och störes av Sachs, som med arbetet till förevändning skrålar sin skomakarvisa om huru vår Herre måste låta göra skor åt Adam och Eva, när de blivit fördrivna ur paradiset, och hur det alltså egentligen är Evas skull, att han måste träla med skomakeriet: ˮGäb’ nicht ein Engel Trost, der gleiches Werk erlost, und rief mich oft ins Paradies, wie ich da Schuh’ und Stiefel liess! Doch wenn mich der im Himmel hält, dann liegt zu Füssen mir die Welt und bin in Ruh’ Hans Sachs, ein Schumeister und Poet dazu.“ (Om en ängel gav mig tröst och frälste mig från sådant verk och ofta kallade mig till paradis då gav jag sko och stövel pris! Men när jag sitter i hans himmel, för mina fötter ligger världen då, och finner frid Hans Sachs, skomakare och poet tillika!)
Visan gör Eva tung om hjärtat: ˮMich schmerzt das Lied, ich weiss’ nicht wie!ˮ (Sången plågar mig, jag vet ej varför!) sjunger hon sakta, och hennes ord åtföljas av den tongång, som stundom kallas Wahnmotiv men tydligare och mer träffande försakelsemotiv; hon förstår mycket bra och fortsätter: ˮO bester Mann, dass ich so Noth dir machen kannˮ (O, bäste herre! Att jag kan vålla sådan nöd!).
Beckmesser är naturligtvis också plågad av sången men på ett annat och grövre vis. Hur det än går med skorna, vill han inte nu bli störd: ˮWie seid ihr auf die Schuh versessen? Ich hatt’ sie wahrlich schon vergessen. Als Schuster seid Ihr mir wohl werth, als Kunstfreund doch weit mehr vererhrt. Eur’ Urtheil, glaubt, das halt ich hoch, d’rum bitt ich, hört das Liedlein doch, mit dem ich morgen möcht’ gewinnen, ob das auch recht nach euren Sinnen!ˮ
(Så besatt Ni är av skorna! Dem hade jag faktiskt glömt. Som skomakare värderar jag Er högt – men som konstnär än mer värderad. Ert omdöme jag skattar högt, så sant; jag ber Er därför lyssna till min sång, med vilken jag i morgon kanske vinner, ifall den också faller Er i smaken.)
Men Sachs har inte glömt hans kritik av skomakaren som inte blev vid sin läst, och låter honom omsorgsfullt äta upp sina egna piller: ˮSeit sich der Schuster dünkt Poet, gar übel es um eur Schuhwerk steht. Ich seh’ wie ‘s schlappt und überall klappt; d’rum lass’ ich Vers und Reim gar billig nun daheim.ˮ (ˮSom skomakaren tror sig vara poet står det illa till med skomakeriet.ˮ Man ser hur det glappar och överallt klapprar därför låter jag helt enkelt vers och rimkonst vara.)
5. Rik höst. Del II. Sidan 4