Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del II. Sidan 2
Vi, som hört förspelet och veta, hur det går till sist, behöva ju ej oroa oss. Men denna sommarkväll i Nürnberg finns det flera av styckets personer, som ha anledning att vara oroliga. Först och främst Eva, des Goldschmieds Töchterlein, som är ängslig för, att hennes unge riddare inte skall ha lyckats erövra det mästarbetyg, som är villkoret för att han skall få begära hennes hand. Därnäst hennes fader, som har varit nog oförsiktig att högtidligt sätta upp nämnda rättighet som pris i en sångartävlan. Han gripes nu, något sent, av oro för utgången och yppar den för sin dotter och för oss, publiken, i den förtjusande scen, som man kanske kunde kalla ˮPogners bondångerˮ.
Han kommer genom gatan vid sin dotters arm, liksom på hemväg från en promenad. Ett ögonblick funderar han på att besöka Sachs, men hejdar sig: ˮdet var ju han, som sade, att jag hade gått för långt ˮ. Nåja, men min djärvhet var väl annars i hans stil. Ja – men ˮdoch war’s vielleicht auch Eitelkeitˮ (Men kanske var det också fåfänga), viskar samvetet fullt hörbart, och orkesterns innerliga toner förråda för oss, vad fadershjärtat känner: ˮUnd du, mein Kind? Du sagst mir nichts!ˮ(Och du mitt barn, du säger inget?)
Eva: ˮEin folgsam Kind gefragt nur spricht’s.ˮ (Ett lydigt barn talar bara tillfrågat.)
Pogner: ˮWie klug! Wie gut! Komm, setz’ dich hier ein’ Weil’ noch auf die Bank zu mir!ˮ
(Så klokt! Så bra! Kom sätt dig här en stund hos mig på bänken.)
Eva: ˮWird es nicht zu kühl? ’s war heut’ gar schwül.ˮ
(Blir det inte för kyligt? Det var ganska kvavt idag.)
Pogner: ˮNicht doch, ’s ist mild und labend, gar lieblich lind der Abend: das deutet auf den schönsten Tag, der morgen soll erscheinen.
O Kind! Sagt dir kein Herzenschlag, welch Glück dich morgen treffen mag, wenn Nürenberg, die ganze Stadt, mit Bürgern und Gemeinen, mit Zünften, Volk und hohen Rath vor dir sich soll vereinen, dass du den Preis, das edle Reis, erteilest als Gemahl dem Meister deiner Wahl.ˮ
(Inte alls, det är milt och friskt, helt ljuv och skön är kvällen; det tyder på den vackra dag som väntar oss i morgon.
O, barn, säger ej ditt hjärtas slag att i morgon blir din lyckodag när Nürnberg, hela staden med borgare och folk, med hantverksskrå och högsta råd inför dig står samlade när du priset ger, den ädla kransen, till den mästare du väljer som din make.)
Det sista låter föga betryggande. Av vem skall Eva få ordentligt besked, om icke av sin trofaste vän och beundrare, farbror Sachs. Han är lätt att finna; han sitter under den stora syrénbusken utanför sitt hus med verktyg och arbetsbord; det är alldeles för vackert att sitta inne, och många vill ha sina skor färdiga till den festliga morgondagen. Han skall just börja jobbet, men låter händerna sjunka; med den tunga syréndoften, som flyter genom luften, når honom ˮLenzes Gebotˮ och drar hans tankar från skomakeri till poesi:
ˮWas duftet doch der Flieder so mild, so stark und voll! Mir löst er weich die Glieder, will, dass ich was sagen soll. – Was gibt’s was ich dir sagen kann? Bin gar ein arm, einfältig Mann! Soll mir die Arbeit nicht schmecken, gäb’st, Freund, lieber mich frei, thät besser, das Leder zu strechen, und liess alle Poeterei.ˮ
(Hur doftar inte flädern, så milt och starkt och rikt! Den löser mina lemmar, vill, att jag skall säga något. Vad gäller det som jag kan säga dig? Är ju blott en arm, enfaldig man! När arbetet inte längre smakar, giv mig då hellre fri, min vän; bättre att jag stäcker läder och låter vara poesi!)
5. Rik höst. Del II. Sidan 2