Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del II. Sidan 10
Denna tid stod sedan alltid för honom i ett förklarat skimmer. Det ˮdionysiskaˮ, individualitetsupplösande, i Tristan stod i samklang med hans djupaste religiositet. Frågan hur man från detta skulle komma till något slags livsduglig etik, hade han ännu inte tänkt igenom. Däremot hade han redan skymtat makterna, som det gäller att ta ställning till, och gett dem deras klassiska namn, det dionysiska och det apolloniska. Närmast skulle därmed menas de båda ˮnaturliga konsttillståndenˮ, ruset, som tar sig uttryck i musiken, och drömmen, som skapar bilder – på scenen eller i de s.k. bildande konsterna. Det stora misstaget hos Schiller och Winckelmann var, menar Nietsche, att de ansågo det apolloniskt klara och rationella, Verstand, Maas und Klarheit (förstånd, mått och tydlighet), såsom ursprungligt hos grekerna, medan det i själva verket är deras sätt att rädda sin individuella existens från att drunkna i det dionysiska patos – lidande och lidelse. Detta, som framförallt uttalas av kören, alltså i orkestern, är det som ger det musikaliska djupet, den oändliga bakgrunden åt vad som händer på scenen och bevarar det från att urarta till ytligt resonerande. Just så vill Wagner ha det i sitt musikdrama, och därför var det närmast för att tjäna hans sak som Nietzsche skrev sin geniala skrift om ˮDie Geburt der Tragödie aus dem Geist der Musikˮ (Tragedins födelse ur musikens själ) 1872. Men det begreppspar, han där ställer upp, har mycket större räckvidd. Det dionysiska, själförglömmelse och självhängivelse, är det religiösa, och det apolloniska, självbehärskning och självkonroll, det moraliska.
Det sista låg inte alls för Wagner. I Ringen går han ju till storms mot alla Verträge (Avtal). ˮPacta sunt servandaˮ (avtal skall hållas) var för honom icke något heligt bud. Att löften måste hållas bara därför att de äro givna, var för honom en ganska främmande tanke. Denna rent formella trohet, som är moralens väsen, visade Wagner mot sin konst, men alltför ofta icke mot sin nästa. Därför förstod han aldrig äktenskapet och företrädde i både liv och lära den romantiska individualism, som i alla tonarter förkunnade den stora lidelsens rätt att slå sönder en bestående förbindelse och ersätta den med en för personligheten mera givande. Det var samma tidsriktning, som under 1800-talets senare år framkallade det s.k. ˮmoderne Gennembrudˮ i vår nordiska litteratur. Det var då de mångtydiga slagorden om ˮplikten till lyckaˮ o.s.v. formades. Det var då, som mer än en fåfängt försökte ersätta sina gamla hedersbegrepp med nya och fann, att det gammaldags samvetet var förvånande seglivat. Den som vill ha närmare besked om detta hänvisas t.ex. till Ibsens Rosmersholm. Wagner däremot besvärades icke av några skrupler. Han gjorde hor som den enklaste sak i världen; tydligen föll det honom icke in att det formella trohetsbandet kunde vara heligt – och att han med sitt handlingssätt dödligt kränkte den man, som ägnat honom sitt liv alltifrån ungdomen.
NÄSTA: II INNEHÅLLET
5. Rik höst. Del III
Wagners livsverk – en studie. INNEHÅLL
5. Rik höst. Del II. Sidan 10/10