Av Hugo Rosén
5. Rik höst. Del II
Ja, Cosima blev faktiskt kungens förtrogna. På en gång vördnadsfullt och förtroligt invigde hon honom i sina bekymmer och förhoppningar, stärkte hans vacklande självkänsla och fick mer än en gång bilägga misshälligheter mellan kungen och Wagner, som var på sitt sätt tillhörde vatum irritabile genus (Skaldernas retliga släkte).
Vid den tiden kom Liszt på några dagars besök. Givetvis fann han sin dotters uppförande högst betänkligt och beslöt därför uppsöka Wagner och förmå honom att avstå från Cosima. För att stärka sig till detta företag gick han varje morgon i mässan; på kvällen bevistade han Tannhäuser, som just då gavs för fulla hus.
På Tribschen träffade Liszt ˮden ärorikeˮ ensam hemma. De stängde in sig i arbetsrummet, och nu skulle den gamle abbén tala allvar. Men − han spelade i stället. Wagner hade slagit upp manuskriptet till Mästersångarna på flygeln. Det behövdes ej mer. Sedan blev det bara musik hela kvällen och inga moralkakor. Efteråt skrev Liszt till en väninna: ˮVanliga konvenansregler gälla blott för medelmåttor. Wagner har annat att tänka på; han skapar mästerverk, hela berg av diamant.ˮ Detta hindrar icke, att han fortfarande ogillade sin dotters illegitima förbindelse och visade detta genom en lång och envis tystnad. Men det han spelat på Tribschen, skulle nu snart i färgrik orkesterskrud klinga inför en stor och entusiastisk publik. Det skedde den 21 juni 1868.
Än en gång stod Hans von Bülow i spetsen för orkestern vid en Wagnerpremiär. Rent objektivt hyste han de högsta tankar om verket, som han förklarade skola bestå, så länge det fanns ett tyskt språk. Att föra fram det kände han väl därför icke som en förödmjukelse utan som en heder − trots allt. Aftonen blev en stor seger för såväl dirigent som komponist. Efter föreställningens slut tackade Wagner från kungalogen för mängdens jubel, vilket icke kan klandras, eftersom det skedde på kungens direkta befallning. Nu stod han i mästarklass.
ˮMästersångarnaˮ betecknar höjdpunkten av Wagners bana – på mer än ett sätt. Det är det stilistiskt rikaste och det mänskligt mognaste av hans verk. Det förra visar sig till fullo redan i första akten, där den fria wagnerska uttryckskonsten i skepnad av riddaren Walther von Stoltzing söker vinna inpass bland mästarna av den gamla, stränga skolan, och framförallt i det väldiga förspelet, där den slutliga försoningen mellan gammalt och nytt anteciperas på det mest strålande sätt. Det förra elementet representeras av de ståtliga marschrytmer, som bära upp hela verket men redan här få utveckla hela sin inneboende bredd och pompa; det senare framför allt av den tongång, som i andra akten sjunges av Sachs på orden ˮLenzes Gebot, die süsse Notˮ (Vårens budskap, den söta nöden) − och där i adagio har karaktären av fulltonig mänsklig lyrik, som här i förspelet, inflätad i tonväven och i påskyndat tempo, ofta har en förvillande likhet med lärksång − en likhet, som också Sachs konstaterat, när han under syrénbusken tänker tillbaka på Walthers misslyckade inträdesprov i sångskolan: ˮEs klang so alt und war doch so neu, wie Vogelsang im süssen Maiˮ (Lät så gammalt men likväl så nytt, som fågelsång i sköna maj). Det hade varit beklämmande i dag att lyssna till fåglalåten och knappast kunna höra den för allt oväsen, tills den ljöd efter honom, när han vände sig för att gå, som ett eko från sångarstolen av det som där nyss sjungits om vår och kärlek.
5. Rik höst. Del II. Sidan 1