Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del I. Sidan 7
Det var hovsekreteraren Pfistermeister från München, som räckte honom ett fotografi av sin herre, en briljantring och ett brev. Undret hade skett.
Till utseendet kände han redan den unge konung Ludwig II av Bayern. Han hade sett hans bild i ett skyltfönster, när han några veckor tidigare passerade München på väg till Schweiz, och redan då tyckt, att han såg ut som en sagoprins. Men att sagan skulle bli sanning, anade han icke då. Den var underbar, så länge den räckte, men som så många vackra sagor blev den inte lång. I början trodde emellertid både kungen och konstnären, att de aldrig skulle behöva skiljas. Den 4 maj 1864 stod Wagner första gången inför sina drömmars kung.
Ludwig berättar: ˮSein Dank beschämte mich, als ich ihm mit der Versicherung die Hand reichte, dass sein grosses Niebelungenwerk nicht nur seine Vollendung sondern auch eine Auffürung nach seinem Sinne finden werde, dass ich dafür Sorge tragen würde. Da baugte er sich Tief auf meine Hand und schien gerührt von dem was so natürlich war; denn er verblieb längere Zeit in der Stellung ohne ein Wort zu sagen. Ich hatte die Empfindung, als hätten wir die Rollen getauscht. Ich bückte mich zu ihm nieder und zog ihn mit dem Gefühl ans Herz als spräche ich für mich die Eidesformel ihm in Treue allzeit verbunden zu bleiben.ˮ
(Jag skämdes för hans tack när jag räckte honom handen med försäkran om att hans stora Niebelungen-verk inte bara skulle kunna fullbordas utan att jag också skulle ombesörja att det blev en föreställning i enlighet med hans önskemål. Sedan lutade han sig djupt över min hand och verkade berörd av det som var så naturligt; ty han blev stående länge i den ställningen utan att säga ett ord. Det kändes som om vi hade bytt roller. Jag böjde mig mot ned mot honom och drog honom mot hjärtat med samma känsla som om jag svor en ed att förbli honom trogen för evigt.)
Ännu samma dag skrev Wagner till Fru Wille: ˮSie wissen dass mich der junge König von Bayern aufsuchen liess. Heute wurde ich zu ihm geführt. Er ist leider so schön und geistvoll, seelenvoll und herrlich dass ich fürchte, sein Leben müsse wie ein flüchtiger Göttertraum in dieser gemeinen Welt zerrinnenˮ. (Som ni vet lät Bayerns unge kung söka upp mig. Idag fördes jag till honom. Tyvärr är han så vacker och intelligent, känslosam och underbar, att jag fruktar att hans liv måste smälta bort som en flyktig gudadröm i denna gemena värld)
Även i brev försäkrade konungen Wagner: ˮSeien Sie überzeugt, ich will alles tun, was in meinen Kräften steht um Sie für vergangene Leiden zu entschädigen; die niederen Sorgen des Alltagslebens will ich von Ihrem Haupte auf immer verscheuchen, die ersehnte Ruhe will ich Ihnen bereiten, damit Sie im reinen Äther Ihrer wonnevollen Kunst die mächtigen Schwingen Ihres Genius ungestört entfalten können.ˮ
(Var övertygad om att jag kommer att göra allt i min makt för att kompensera Er för Ert tidigare lidande; jag vill för alltid driva bort alla vardagslivets låga bekymmer från Era tankar, jag vill ge Er den frid Ni längtar efter, så att Ni ostört kan veckla ut Ert genis mäktiga vingar i Er underbara konsts rena eter.)
Nu kunde den från alla penningbekymmer befriade konstnären betala sina skulder och sedan slå sig ner i lanthuset vid Starnberger See, där han fått en sommarbostad av kungen, som själv ofta vistades på det närbelägna Schloss Berg. En eller två gånger dagligen lät han tillkalla Wagner, som på tio minuter kom dit i vagn för att samtala med sin kunglige vän. En återklang av dessa samtal ger avhandlingen ˮÜber Staat und Religionˮ, som skrevs under denna lyckliga tid men endast är ett uppkok på Schopenhauer i Wagners fruktansvärda, nästan oläsliga prosa. Han uttryckte sig bättre i sin konst. Och det var väl, för annars måste nog hans kunglige elev trots all vördnad ha funnit honom ganska tråkig – såvida icke den berömda livligheten i hans muntliga framställning gett ett helt annat intryck än hans skrifter. Därpå tyder mycket.
5. Rik höst. Del I. Sidan 7