Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del I. Sidan 6
Nå, men om hon varit fri och blivit Wagners maka, skulle då icke de två fått uppleva ett verkligt idealiskt äktenskap? Knappast, ty Wagner saknade alltför mycket den absoluta vilja till trohet, som hör med till äktenskapets väsen och även i lyckligaste fall behövs för att ge det stadga. Om han blivit aldrig så ˮlyckligt giftˮ, skulle han knappast ha avhållit sig från erotiska eskapader, emedan hans kärlek till sin maka skulle ha varit enbart en känslans sak och icke karaktärens. Det finns ett ställe i Wagners produktion, som är en lovsång till det sanna äktenskapet, och det är den präktiga scenen utanför klippgemaket i början av ˮGötterdämmerungˮ. Men även denna stolta lycka var byggd på lösan sand, d.v.s. enbart på känslan, och störtade därför samman.
Wagner kunde icke stanna i det lilla hem som Minna försökt ordna åt honom; han måste åter ut i världen för att fullborda sitt verk. Därmed såg det ganska mörkt ut. När han i november återkom till Wien, höll man där visserligen på att instudera Tristan, men halvt motvilligt och utan entusiasm. Därtill kom, att Wagner genom sin Beckmesser, den till ordspråk vordna typen för en illvillig recensent, ådragit sig ett oförsonligt hat från den mäktiga kritikern Edward Hanslick.
Betecknande är, att Wagner ursprungligen hade tänkt kalla sin grova karikatyr Hans Lüg, ein Schreiber. Som vanligt var publiken mera förstående än kritiken. Vid jul- och nyårstid gav Wagner tre konserter i Wien och den 9 febr. en i Prag, där han förvärvade en ny, värdefull vän, Heinrich Porges. Och i mars 1863 reste han till Ryssland, där han gav konserter, som ej blott blevo lysande konstnärliga framgångar utan också, för en gångs skull gåvo ett utmärkt ekonomiskt resultat − 7000 thalers överskott!
Men i Moskva nådde honom underrättelsen om att man i Wien hade definitivt uppgivit Tristan, och jobsposten bekräftades på ort och ställe. I en villa i Penzing hade hans vänner skaffat honom en vacker bostad, men när han inredde den med sin vanliga lyx, rann ryssguldet bort mellan hans fingrar, och han var snart lika fattig som någonsin. För att hjälpa upp situationen företog han täta konsertresor till Ungern och Tyskland. Mitt under denna oro fick han tillfälle att än en gång, den sista, tillbringa ett par dagar 22-24 nov. i sin gamla fristad på den gröna kullen.
Ingenting hjälpte. Det finansiella läget blev ohållbart. Den 23 mars 1864 lämnade han i hemlighet Penzing och flydde till sin gamla, trofasta vän fru Wille i Mariafeld vid Zürichsjön. Hon gjorde vad hon kunde för sin besynnerlige gäst, och han var henne djupt tacksam: ˮFrau Wille ist über alles Lob erhaben, mit gar nichts zu vergleichen, durchaus einzigˮ (Fru Wille är storslagen, kan inte jämföras med någonting, helt enastående). Men det behövdes något mera. ˮEin gutes wahrhaft hilfreiches Wunder muss mir jetzt begegnen, sonst ist alles aus.ˮ (Ett i sanning räddande under måste nu vederfaras mig, annars är allt över.)
Han kunde icke ta Fru Willes gästfrihet i anspråk hur länge som helst. I slutet av april lämnade Wagner Mariafeld och reste närmast till Stuttgart, dit han anlände den 29 i hopplös stämning. Han telegraferade efter sin unga vän Weinheimer och mottog honom den 30 med dessa ord: ˮlch bin am Ende – ich kann nicht weiter – ich muss irgendwo von der Welt verschwindenˮ (Jag är slut – jag kan inte mer −jag måste någonstans försvinna från världen.). Just när han höll på att packa (det var den 3 maj), anmäldes av hotellbetjäningen, att en främmande herre sökte honom.
5. Rik höst. Del I. Sidan 6