Wagners livsverk: Innehållsförteckning
5. Rik höst. Del I. Sidan 4
Så blev Mästersångarna Wagners mänskligt mognaste verk, där han kommer närmast lösningen av sitt stora livsproblem. Konstnärligt är det icke det helgjutnaste men det rikaste, där han suveränt tumlar med gammalt och nytt och riktigt visar, vad han kan. Det verket kunde uppskattas även av en musiker som Johannes Brahms; det kan i sin helhet betraktas som en ˮPreisliedˮ, varmed Wagner blev upptagen i mästarklassen och definitivt intog sin plats på den tyska parnassen. Dess tillkomst faller i de år, då Wagner förvandlades från en hemlös landsvägsriddare till en erkänd storhet på samhällets och konstens höjder.
Det började med att han våren 1862 fick fullständig amnesti i hela Tyskland. Det fortsatte med att han i Biebrich höll ett litet hov för gamla och nya vänner. Här hade hans förtid och framtid stämt möte. Hit kom Hans von Bülow med sin hustru Cosima, som snart skulle få så stor betydelse för Wagner, hit kom den väldige sångaren Schnorr von Carolsfeld, som ivrigt gick igenom Tristan under mästarens egen ledning, och som enligt denne förstod honom så bra, att det bara behövdes den minsta antydan för att han genast skulle vara på rätt spår, men som likväl tåligt lyssnade till alla de minutiösa föreskrifter som den store regissören icke kunde hålla inne med. Slutligen kom också den gamle vännen från revolutionsåren August Röckel, som nu äntligen släppts ut ur sin trettonåriga tukthusvistelse. Till Biebrich kom också den stackars Minna med de bästa föresatser som likväl fullständigt kommo av sig när hon fick i sin hand ett försenat julbrev från Mathilde.
Ty Wagner lät inte skämta med sig, när det gällde hans konst – och knappt annars heller: han var nog benägen att dra det motsatta felslutet från verket till mannen och fordra samma respekt för sin person som för sitt verk. En kväll i Biebrich skulle han läsa Mästersångarna högt för den intima kretsen och hade till den ändan skrudat sig i en av sina ryktbara morgonrockar av sammet. Vi kunna ju förlåta Minna, att denna pompa föreföll henne lite löjlig. Men hon borde ha känt sin make tillräckligt för att icke avbryta hans uppräkning av allt som fanns på den scen, han såg i sitt inre, med att kasta på honom en brödkula och ropa: ˮOch här sitter publiken!ˮ Wagner blev rasande och kvällen förstörd.
Någon tid senare satt han i Gewandhaus i Leipzig jämte Cosima v. Bülow, som snart skulle bli hans andra hustru. För henne var Wagner alltid i första rummet konstnär; hon gjorde till sin livsuppgift att skaffa honom arbetsro och hans verk seger. Åt henne kunde han lugnt överlämna sin andliga kvarlåtenskap. Men vägen dit måste gå genom ett äktenskapsbrott. Vetskapen därom gav åt deras möte en underligt blandad stämning. ˮBåda grepos av ett slags panik men samtidigt också en förkänsla av framtida lycka.ˮ Från Leipzig reste Wagner vidare till Dresden för att besöka Minna.
5. Rik höst. Del I. Sidan 4