Av Hugo Rosén
5. Rik höst. Del I
Början av 60-talet är den oroligaste tiden i Wagners på oro så rika liv. Utifrån sedd, gör den intryck av ett rastlöst kringflackande. Efter att förgäves ha försökt få ˮTristanˮ uppförd i Karlsruhe, där storhertiginnan gynnade honom, vände sig Wagner hösten 1859 till Paris, närmast med den förflugna tanken att där få sitt verk framfört med tyska sångare.
Därav blev endast tre konserter på nyåret 1860. Som vanligt mycket uppseende, mycket motstånd och klen förtjänst. Men i maj gav kejsaren befallning, att ˮTannhäuserˮ skulle ges på stora Operan – och på sommaren fick Wagner tillstånd att vistas i hela Tyskland utom Sachsen. Fosterlandet öppnade sig tveksamt för sin store son.
Och i Paris hade ej blott landets största scen öppnat sig för honom, utan även några av dess intelligentaste och finaste andar, bland dem Champfleury och Baudelaire. Visserligen blev ˮTannhäuserˮ-premiären den 13 mars 1861 en beryktad skandal, tack vare det hänsynslösa uppträdandet av några ouppfostrade adelsglopar, trots publikens tappra försök att visa sitt intresse och sin tacksamhet. Men blott ett par månades senare hörde Wagner i Wien för första gången sin ˮLohengrinˮ, som blev en strålande framgång och en oförlikneligt festlig upplevelse. Medgång och motgång börja väga jämt; mitt under hemlöshetens oroligaste år finner han vägen hem till sitt tyska fosterland. Våren 1862 fick han äntligen full amnesti. Då hade han redan undfått det verk som för alltid skulle ge honom hemortsrätt i sitt folks hjärta.
Från Wien, där Wagner vistades hösten 1861, bjödo honom Wesendonks till sig i Venedig på ett kort besök (8-11 nov.). Mathilde styrkte honom efter bästa förmåga i hans planer på det nya, ljusa verket, och den avgörande impulsen därtill fick han i Konstakademien vid betraktandet av Tizians tavla ˮMarie himmelsfärdˮ, som på honom hade en så stimulerande verkan, att, som han säger, ˮich in mir meine alte Kraft fast wie urplötzlich wieder belebt fühlteˮ (Jag kände min gamla styrka som helt plötsligt återupplivad i mig). Man har funnit detta besynnerligt, särskilt som Wagner på det hela taget var ganska likgiltig för måleriet som ˮSonderkunstˮ. Men kanske var det inte så märkvärdigt ändå. Den strålande koloriten och den uppåtriktade rörelsetendensen hos de många personerna på tavlan äro gemensamma. Och även i Wagners nya verk se människorna himmelen öppen.
Det klarnade under den långa och tröttsamma återresan till Wien, varom han den 21 dec. skriver tilll Mathilde:
ˮZwei volle lange Nächte und einen Tag sass ich zwischen einst und jetzt hilflos eingeklemmt und fuhr so recht in’s Graue hinein. Eine neue Arbeit musste es sein; sonst war’s zu Ende! Es kam mir die Welt recht wie eine Spielware vor. Und ./ das brachte mich dann wieder nach Nürnberg, wo ich im vergangenem Sommer einen Tag zugebracht habe. Jetzt klang mir’s nach wie eine Ouverture zu den Meistersingern von Nürnberg.ˮ (Två hela långa nätter och en dag satt jag hjälplöst inklämd mellan då och nu och körde rakt in i gråheten. Det krävdes ett nytt arbete; annars var det över! Världen framstod för mig som en leksak. Och på så vis kom jag tillbaka till Nürnberg, där jag vistades under en dag förra sommaren. Nu lät det för mig som ett förspel till Mästersångarna i Nürnberg.)
5. Rik höst. Del I. Sidan 1