Wagners livsverk: Innehållsförteckning
4. Kris. Sidan 8
ˮSo starben wir um ungetrennt, ewig einig ohne End’, ohn’ Erwachen, ohne Bangen, namenlos in Lieb’ umfangen, ganz uns selbst gegeben, der Liebe nur zu leben.ˮ (Så må vi dö för att oåtskilda, evigt förenade utan ände, icke vakna, utan fruktan, namnlösa omslutna av kärlek, givna åt varandra, leva blott för kärlek!)
Man torde observera det sista ordet ˮlevaˮ, som liksom oförvarandes undslipper diktaren: det säger tydligt vad som egentligen menas med allt detta tal om död.
Den allt intensivare kärleksduon avbrytes brutalt: jaktsällskapet återkommer plötsligt, anfört av förrädaren Melot, som lsolde en gång ansett för Tristans ˮtrognaste vänˮ. Förgäves slår Tristan ifrån sig: ˮTagsgespenster, Morgenträume – täuschend und wüst entschwebt, entweicht!ˮ (Dagsvålnader! Morgondrömmar! Förljugna och onda! Skingra er! Vik hädan!).
Han måste ändå höra på Kung Markes sorgsna förebråelser, som ofta sägas vara för långa. Och visst är detta fruktansvärt nyktert efter extasen nyss. Men sådant är livet – åtminstone detta livet. Och fråga är om Markes tal gjort tillbörlig verkan, ifall det varit kortare. I individernas värld är moralen ofrånkomlig. Och på Markes förtvivlade fråga, varför just han skulle utsättas för sådan smälek, kan Tristan svara endast med att hänvisa till överindividuella makter. Ännu ett lyriskt moment av stor skönhet återstår i denna akt: Tristan vänder sig till lsolde och frågar, om hon vill följa honom till det ˮnattliga landˮ, dit han nu går. Hon svarar att hon en gång följt honom till ett främmande land och nu följer honom mer frivilligt till hans eget. – Sedan är det bara ett kort vapenskifte, och Tristan sjunker, svårt sårad, i sin trogne Kurwenals armar.
I mars 1859 var den andra Tristanakten färdig i partitur. Så fördrev det hotande kriget mellan Piemont och Österrike Wagner från Venedig: i början av april anlände han till Luzern och fullbordade där på fyra månader till den 9 aug. partituret till tredje akten av Tristan. Över inledningen vilar ett tungt svårmod, som förträffligt skildras av Henrik Porges i hans skrift om Tristan: ˮEine unendliche Öde liegt in dem zweistimmig in übermässigen Intervallen aufsteigenden Gange der Violinen, die wie in eine grenzenlose Leere hinaus verklingenˮ. (ˮDet finns en oändlig ödslighet i de tvåstämmiga fiolerna som stiger upp i tillövermått stora intervall, och klingar bort som i ett gränslöst tomrumˮ.)
Så går ridån upp över den förfallna borggården, där havet skymtar bakom bröstvärnet. På en tillfällig bädd vrider sig Tristan i feberdrömmar. På hans förvirrade fråga, var han befinner sig, svarar Kurwenal, som icke viker från hans sida: I Kareol, förstås; känner du inte igen dina fäders borg? Herden, som du hör blåsa sin skalmeja, vaktar dina får. Allt här är ditt. Du är hemma; här skall du snart bli frisk igen, och allt skall bli bra. Tristan delar icke dessa förhoppningar. Han har varit långt borta, ˮim weiten Reich.der Weltennachtˮ (i världesnattens vidsträckta rike), där det råder ˮgöttlich ewiges Urvergessenˮ (gudomlig, evig all-förglömska), och det enda som drar honom tillbaka till medvetandets värld är hans kärlek till lsolde, som ännu dväljes där.
Trånaden har åter vaknat till pinsammaste aktualitet. I feber vrider sig Tristan på sitt läger. Med häpnadsväckande naturalism skildrar musiken, hur han plågas av det skarpa dagsljuset, och hur hela hans varelse längtar efter natten med dess skymning och svalka: ˮWeh, nun wächst, bleich und lang, mir des Tages wilder Drang. Grell und täuschend sein Gestirn weckt zu Trug um Wahn mein Hirn – – Das Licht, wann löscht es aus? Wann wird es Nacht im Haus?ˮ (Men ack, nu växer, blek och rädd, dagens vilda drift i mig! Gräll och bedräglig väcker dess stjärna i min hjärna svek och list! – – När slocknar ljuset, när blir det natt i huset?)
Denna starkt patologiska scen når sin höjdpunkt i den s.k. Liebesfluch. Drycken, som lsolde en gång räckte honom, höll inte vad den lovade.
4. Kris. Sidan 8