Wagners livsverk: Innehållsförteckning
4. Kris. Sidan 7
Än så länge överväger hos Tristan tacksamheten över vad drycken skänkt honom: ˮO Heil dem Tranke, Heil seinem Saft, Heil seines Zaubers kehrer Kraft. Durch des Todes Tor, wo er mir floss, weit und offen er mir erschloss, darin ich sonst nur träumend gewacht, das Wunderreich der Nacht Von dem Bild in des Herzens bergendem Schrein schenkt er des Tages täuschenden Schein, dass nachsichtig mein Auge wahres zu sehen taugeˮ.
(Välsignad brygd! Välsignad dryck! Välsignad vare dess magiska kraft! Genom dödens port förde den mig och öppnade vitt vad jag tidigare blott sett i drömmen, nattens förtrollade rike. Från bilden jag bar i hjärtats hemliga rum fördrev den dagens falska sken så att mitt öga nu kunde skönja den sanna.)
Dagmotivet blir åter nattligt och drömmande. Med en rest av sin gamla bitterhet påminner lsolde om att dagen hämnades: ˮwas dir gezeigt die dämmernde Nacht, an des Tag-Gestirnes Königsmacht musstest du’s übergeben um einsam in öder Pracht schimmernd dort zu leben.ˮ (Vad den stundande natten visat dig måste du försmå för den dagbestrålade kungamakten, för att där ensam glansfullt leva i ödslig prakt.)
Dagsstjärnans välde är i alla fall brutet hos honom, genmäler Tristan: ˮWer des Todes Nacht liebend erschaut, wenn sie ihr tief Geheimnis vertraut des Tages Lügen, Ruhm und Ehr‘, Macht und Gewinn so schimmernd hehr, wie eitler Staub der Sonnen sind sie vor dem zersponnen. In des Tages eitlem Wähnen bleibt ihm ein einzig Sehnen − das Sehnen hin zur heil‘gen Nacht, wo ur-ewig, einzig wahr Liebeswonne ihm lacht.ˮ
(Den som älskande skådat dödens natt, den hon anförtrott sin djupa hemlighet – för den skall skingras dagens lögn, berömmelse och ära, makt och vinning, skimrande stolta, likt flyktigt damm i solen! Under dagens fåfänga ävlan kvarstår en enda längtan −längtan till den heliga natten, där den ur-eviga, enda sanna kärleksfröjden väntar!)
Hemlighetsfullt viskande, som ur själens innersta, leder dag-motivet, som kanske riktigare borde kallas jag-motiv, över till den berömda duon: ˮO sink hernieder Nacht der Liebe!ˮ (Ack, sänk dig neder, kärleksnatt.) Det dominerar fortsättningen ända till det avgörande stället: ˮerbleicht die Welt mit ihren Blenden, die mir der Tag trügend erhellt, zu täuschendem Wahn entgegenstellt, selbst dann bin ich die Welt.ˮ (bleknar världen med sitt sken, som dagen falskt för oss lyser upp och håller fram som gäckande villa, först då är jag ett med världen.)
Det inskränkta jagmedvetandet har vidgats till panteistisk samkänsla, och genom musiken har denna jagets expansion gjorts direkt upplevbar för känsliga åhörare. Att ha lyckats med detta är kanske Wagners största mästerstycke.
Andra akten av Tristan fullbordades emellertid icke på gröna kullen utan i Venedig. Den 17 aug. 1858 på morgonen lämnade Wagner sin älskade ˮfristadˮ, följd genom trädgården av Minna, som plågades av, att han så uppenbart uteslutande intresserade sig för det som hon icke hade någon del i. I Geneve sammanträffade han med sin unge vän Karl Ritter och reste sedan i hans sällskap till Venedig, dit han anlände den 29 aug. vid solnedgången. Redan nästa dag fick han bostad i Palazzo Giustiniani, ˮett väldigt palatsˮ skriver han i sin venetianska dagbok, ˮdär jag för ögonblicket är ensam. Stora, spatiösa gemak, där jag kan vandra omkring som jag vill, – Jag skrev genast efter min Erard-flygel. Den kommer säkert att klinga underbart i min stora höga palatssal. Den säregna tystnaden över kanalen passar mig förträffligt. Här skall Tristan fullbordas, all världens raseri till trots.ˮ
Snart stadgade sig det ordinarie dagsprogrammets arbete till kl. 2 (e.m.), gondolfärd till piazzettan, promenad till Giardini publici och vid nattens inbrott hemfärd i gondol, tills kvällslampan lyste mot honom från ett fönster i det gamla palatsets fasad – ˮeinsam wachend durch die Nacht.ˮ (Ensamt vakande genom natten) I denna miljö och med denna regim förbättrades Wagners hälsa; han kunde i ro fullborda och instrumentera sin underbara musik till den stora kärleksscenen. I den har äntligen jag-motivet spelat ut sin roll: det finns bara kärlekens lycka och nirvanas ro. Vad ha de nu ha att frukta, de två som blivit ett? Tristan säger det avgörande ordet: ˮWas stürbe dem Tod, als was uns stört?ˮ (Vad faller för döden så, som det, som oss stör) Och nu börjar efter en kort replik den nya sången, som på sina kvartsteg uppåt lyfter vår känsla till ständigt vidare och friare rymd:
4. Kris. Sidan 7