Wagners livsverk: Innehållsförteckning
4. Kris. Sidan 5
I den stunden föddes kärleken i bådas hjärtan. Såsom det anstår en förnäm dam, höll Isolde den väl dold, men, säger hon, ˮwie anders prahlte Tristan aus was ich verschlossen hieltˮ (Så Tristan skröt med det som jag förteg.). Stolt och ståtlig kom han igen som sin herres högt betrodde underhandlare och begärde henne till gemål åt – den gamle kung Marke. För världslig glans och ära förrådde han sin kärlek. Men därför skall han aldrig få föra sitt byte i land; aldrig skall Isolde vid Tristans arm föras fram till kungen och överlämnas åt denne. Genom den trogne livtjänaren Kurwenal låter hon hälsa Tristan, att den där praktfulla scenen, som han bespetsat sig på, aldrig skall äga rum, om han ej först begärt och fått förlåtelse av henne för oförsonad skuld.
När budet Kurwenal gått, befaller hon brådskande och häftigt Brangäne att taga fram skrinet med de två giftdryckerna, och till tjänarinnans förfäran väljer hon ut dödsdrycken: ˮIn die goldene Schale gieß’ ihn aus; gefüllt faßt sie ihn ganz.ˮ (Häll den i den gyllne skålen; där ryms den helt.) Nu är det tid endast till några korta och flämtande instruktioner; Kurwenal slår utifrån förhängena åt sidan, och Tristan träder in. Ännu låtsas han inte förstå, varför han ställes till rätta och bevarar mödosamt sin goda hållning. Mitt emot honom, stödjande sig mot vilobädden, står Isolde, som endast med yttersta ansträngning kan behålla sin självbehärskning. Hon påminner om Morolds död men kommer snart till huvudsaken: Tristan har gjort sin älskade till bytesobjekt för sin själviska ärelystnad.
Äntligen faller världsmannens maskeradkostym av honom, och han griper häftigt bägaren, som Isolde räcker honom: ˮVergessens gütiger Trank, dich trink ich sonder Wank.ˮ (Glömskans nådiga dryck, dig dricker jag utan tvekan!) Isolde rycker till sig den halvt tömda bägaren, dricker ur den i botten och kastar bort den. Dock Brangäne har bytt ut dödsdrycken mot kärleksdrycken, men det betyder ingenting. I några ändlösa sekunder vänta de en hastig död. Allt agg och allt groll, som vållats av illusionen om individernas särexistens och ständiga krig mod varandra, sjunker undan som väsenslösa skuggor. De två känna sig som ett och sjunker i varandras armar: ˮWas träumte mir von Tristans Ehre? Was träumte mir von Isoldes Schmach? (Vad drömde jag om Tristans heder? Vad drömde jag om Isoldes skam?) Sexualiteten har gjort dessa båda samma tjänst, som den gjort så många: den har bragt dem att glömma sig själva och därigenom fört dem in i den saliga hängivelse, som Nietzsche kallade det dionysiska och som är det specifikt religiösa i alla religioner.
Emellertid saknade Wagner liksom Nietzsche det etiska grundbegreppet d.v.s. tron på den personliga Guden. Därav får den religiösa hängivelsen i ˮTristanˮ sin personlighetsupplösande karaktär. Därtill kommer, att den jordiska kärlek, som här visat vägen in till det väsentliga, från början är hopplös. Denna hopplöshet slås fast i slutet av första akten. Medan skeppet översvämmas av det bullrande brudföljet, stå de båda älskande helt försjunkna i varandra utan att märka något av det som försiggår omkring dem – i sitt inre burna av den dionysiska böljegången i orkestern.
Den tragik, som för dem kommer att behärska framtiden, uttalas koncentrerat av Tristan: ˮO Wonne voller Tücke! O truggeweihtes Glücke!ˮ (Ack glädje full av smolk! Ack lycka vigd åt svek!)
4. Kris. Sidan 5