Wagners livsverk: Innehållsförteckning
4. Kris. Sidan 4
Efter detta var den ömtåliga atmosfären mellan de båda älskande förstörd och kunde icke återställas. Minna hade vunnit slaget och kunde med bibehållen krigsära dra sig tillbaka till sin vilokur i Brestenberg. Otto Wesendonk tog sin hustru med sig på en månads resa i Piemonte. Men innan de hunnit åstad, anlände den stora Erard-flygeln från Paris, och Wagner kunde som avskedshälsning låta kärleksscenen ur andra akten av ˮTristanˮ tona över till Isolde.
Så var Wagner ensam på ˮGröna kullenˮ. Han ˮsökte berusa sig i den strålande sommarens tystnadˮ och lyckades genom den trogna fru Willes förmedling så till vida bli försonad med Mathilde, att hon skrev ett brev, där hon försäkrade honom om sin förlåtelse och sin kärlek. Wagner svarade den 6 juli 1858: ˮKära barn, jag vet blott ett tillfrisknande, och detta kan endast komma ur hjärtats djup, icke genom några yttre omständigheter. Det heter ro! Ro för min längtan, ro för all åtrå, ädel och värdig självbehärskning. Att leva för andra − det är vår enda tröst!ˮ
Dessa ord innehåller programmet för Wagners hela återstående liv och verk. Först anges här den övergång från kärlekslängtan till dödslängtan eller rättare längtan efter nirvana, som utgör innehållet i andra akten av ˮTristanˮ, och dessutom något annat, som kommer fram i de följande verken. På kompositionsskissen till denna andra akt, som blev färdig den 1 juli detta år 1858 skrev han: ˮNoch im Asylˮ. Ja, ännu var han kvar i sin fristad, där han drömt om en framtid för sin kärlek i en eller annan form, och där han i första akten av sitt nya verk skildrat, hur kärleken mellan Tristan och Isolde inför en, som de tro, omedelbart förestående död bryter ned alla de i detta fall ovanligt starka fördämningar, som reses av en självisk individualism, väpnad med sedens och konvenansens hela skyddsvakt.
Moralen är blott den högsta och oumbärligaste formen av människans självbevarelse, hennes förmåga att taga vara på sig själv och kan därför lätt slå över i egoism. Den unga kvinna, som, när ridån går upp över skeppsdäcket, på sin vilobädd borrar huvudet i kuddarna, behärskas av en vild vrede, vållad av sårad stolthet. Den som så djupt kränkt henne är ingen annan än den rake ståtlige man, som just nu vid styråran länkar skeppets kurs till Cornwall för att till sin frände, konung Marke, föra hans sköna irländska gemål. Hon låter kalla honom inför sig under flitigt åberopande av sin nya värdighet som hans drottning och härskarinna – men länge förgäves.
Tjänarinnan Brangäne, som framför budet, svarar han med glatt höviskt undvikande, och när hon vänder sig för att gå, skrålar skeppsfolket efter henne en visa om Tristans bragder på Irland – beräknad på att höras av den högdragna kvinnan inne i tältet och öka hennes skymf. Det slår inte heller fel; hon hör vartenda ord och tar sig därav anledning att å sin sida berätta för tjänarinnan: ˮvon einem Kahn, der klein und arm an Irlands Küste schwamm, darinnen krank en siecher Mann elend im Sterben lag.ˮ (om en farkost, som, liten och rank, flöt upp på Irlands kust. I den en sjuk och sårad man eländigt låg för döden.)
Jag själv, Isolde, vårdade honom, tills jag en dag av en tillfällighet förstod, att det var han och ingen annan, som fällt min trolovade, Morold. ˮDa schrie’s mir auf aus tiefstem Grund, mit dem hellen Schwert ich vor ihm stund, an ihm den überfrechen, Herrn Morolds Tod zu rächen. Von seinem Bette blickt’ er her, nicht auf das Schwert, nicht auf die Hand – er sah mir in die Augen.ˮ (Då steg ett skrik ur mitt djupaste inre! Med det blanka svärdet stod jag framför honom, för att på honom, den överfräcke, hämnas herr Morolds död. Från sitt läger såg ha upp – inte på svärdet, inte på handen – han såg mig i ögonen.)
4. Kris. Sidan 4