Wagners livsverk: Innehållsförteckning
4. Kris. Sidan 2
Han menade, att själva frågan röjde omogenhet. Det gällde ju icke att bli frälst från livet som sådant utan från lidandet d.v.s. den myckna otillfredsställda längtan, som är oskiljaktig från detta liv med dess snäva individuella begränsning. Det som Wagner enligt det nyss citerade brevstället längtar efter, är icke förintelse utan ro – närmast från de irrande tankar, som hindrade honom från att sova, i andra hand från alla de oroliga önskningar och begär, varmed den till sitt väsen omättliga livsviljan marterade honom.
Längtan från dagens ävlan till naturens ro – mer behövdes egentligen inte för att ge innehåll åt den musik, varmed Wagner gick havande. Han säger själv därom (i sin självbiografi), att det som ˮväl delvisˮ ingett honom konceptionen av ˮTristan och Isoldeˮ var den allvarliga stämning, vari Schopenhauer försatt honom, och som ˮkrävde ett extatiskt uttryck för sina grunddragˮ. Men den natt, det här gäller, är ˮdie Nacht der Liebeˮ (kärleksnatten) och det gör saken mera komplicerad.
Sexualiteten är ju enligt Schopenhauer livsviljans höjdpunkt och därför självhävdelse i högsta potens, ja, från släktets synpunkt men icke från individens. För den enskilde betyder könskärleken, när den är sann och äkta, självförglömmelse och självhängivelse, alltså – på Schopenhauers språk, förnekelse av viljan. För denna iakttagelse, som ju är mycket gammal, har Schopenhauer ingen användning men Wagner desto mer. Han övervägde på fullt allvar att föreslå filosofen en betydelsefull komplettering av dennes system, gående ut på, att ˮi könskärlekens själva läggning yppar sig en frälsningsväg för viljan till självkännedom och självförnekelse.ˮ
Vilken skada att detta brev aldrig blev färdigt, än mindre avsänt! Mest därför, att det skulle ha kastat ljus över det centralaste hos Wagner, men också därför, att vi kanske fått bevittna filosofens reaktion. För att förstå vad Wagner menar med sina ord måste vi gå till det av honom åsyftade verket. I det ovannämnda brevet av den 16 dec. 1854 bekänner Wagner, att han har i huvudet utkastet till ˮTristan och Isoldeˮ – ˮden enklaste men fullblodigaste musikaliska konception; i den svarta flagga, som vajar vid slutet, vill jag sedan hölja mig för att dö.ˮ
Av andra uttalanden ser det ut, som skulle det redan då förelegat skriftliga uppteckningar. I självbiografin berättar han, att han en dag efter hemkomsten från en promenad upptecknat innehållet i de tre akterna. Så väl förberett, kunde själva författandet av Tristan-dramat gå förbluffande hastigt under några sommarmånader 1857. Det förelästes akt efter akt för en liten krets av besökande vänner, bland dem slutligen även Hans v. Bülow och hans unga maka Cosima f. Liszt. Den 18 sept. kunde Wagner lämna fru Mathilde den färdiga dikten. Hon omfamnade honom. ˮDiese Liebe, die stets unausgesprochen zwischen uns blieb, mußte sich endlich auch offen enthüllen, als ich den Tristan dichtete und ihr gab. Doch wir erkannten sogleich, daß an eine Vereinigung zwischen uns nie gedacht werden dürfe; somit resignierten wir, jedem selbstsüchtigen Wunsch entsagend, litten, duldeten, aber – liebten uns.“
(Denna kärlek, som alltid förblev outtalad mellan oss, fick äntligen också visa sig öppet när jag skrev Tristan och gav den till henne. Men vi insåg genast att en union mellan oss aldrig fick tänkas; därför resignerade vi, gav avkall på varje självisk önskan, led, stod ut, men – älskade varandra.)
4. Kris. Sidan 2