Wagners livsverk: Innehållsförteckning
4. Kris. Sidan 10
Skärpan i hans polemik mot Wagner beror på att den var självövervinnelse, som han själv säger, eller kanske riktigare självplågeri. Han fortfor intill slutet att ej blott beundra utan älska Wagners musik, särskilt Tristan, om vilken han i ett av sina sista verk skriver: ˮIch suche heute noch nach einem Werke von gleich gefährliche Fascination, von einer gleich schauerlichen und süssen Unendlichkeit wie der Tristan ist; ich suche in allen Künsten vergebens. – Dies Werk ist durchaus das non plus ultra Wagners. – Ich denke, ich kenne besser als irgend jemand das ungeheure, das Wagner vermag, die fünfzig Welten fremder Entzückungen, zu denen niemand ausser ihm Flügel hatte; und so wie ich bin, stark genug um mir auch das fragwürdigste und gefährlichste noch zum Vorteil zu wenden und damit stärker zu werden, nenne ich Wagner den grossen Wohltäter meines Lebens.“
(Jag letar fortfarande efter ett verk av lika farlig fascination, av lika grym och ljuv oändlighet som Tristan; jag söker förgäves inom alla konstarter. – Verket är alltigenom Wagners yppersta. – Jag tror att jag känner bättre än någon annan det oerhörda som Wagner förmådde, de femtio världar av främmande lockelser som ingen annan än han hade vingar att nå; och sådan som jag är, stark nog att vända även det mest tvivelaktiga och farliga till min fördel och därmed bli starkare, kallar jag Wagner för den store välgöraren i mitt liv.)
Nietzsche kunde lika litet som Wagner gå med på personlighetens upplösning men vägrade att som han godtaga medlidandet som högsta etiska princip. Så måste deras vägar skiljas.
Wagner själv var väl medveten om att med Tristan ha åstadkommit något utomordentligt: ˮJag är rädd för att man kommer att förbjuda min opera, om icke några dåliga föreställningar göra den till en parodi. Blott medelmåttiga framföranden kunna rädda mig, ty om de vore fullgoda, skulle människorna bli galna. ˮ Ämnet låg för honom på ett enastående sätt – han hade ju en gång sagt ˮJag är mig själv endast när jag är utom mig.ˮ Det är då inget under att han enligt egen utsaga, när han skapade Tristan, var fullständigt ˮunbefangenˮ (frimodig) och utan att ägna sina teorier en tanke uppfyllde deras strängaste fordringar; de voro ju aldrig något annat än försök att formulera hans spontana konstnärliga tendenser. Aldrig har Wagner så tveklöst varit sig själv och så rastlöst lyckats förverkliga sina intentioner som i Tristan.
NÄSTA: II INNEHÅLLET
5. Rik höst. Del I
Wagners livsverk – en studie. INNEHÅLL
4. Kris. Sidan 10/10