Av Hugo Rosén
4. Kris
ˮHeil dem Tranke, Heil seinem Saft, Heil seines Zaubers hehrer Kraftˮ
(Välsignade brygd! Välsignade dryck! Välsignad vare dess magiska kraft!) (Tristan Akt II)
ˮVerflucht sei, furchtbarer Trankˮ (Förbannad vare du hemska dryck!) (Tristan Akt III)
ˮDryckenˮ, den s.k. kärleksdrycken, är sexualitetens symbol. Den prisas, emedan den frigör individen från världsligheten; den förbannas, emedan den, tömd ända till dräggen, gör honom omöjlig i denna världen d.v.s. i vanlig mening livsoduglig.
Till en kris av denna art kommer det icke mellan Siegfried och Brünnhilde, emedan allt är tillrättalagt för deras kärlek, och även när den lidit skeppsbrott, ha de kvar sina mäktiga personligheter. Så var det däremot icke för Tristan och Isolde. Deras kärlek var från början hopplös, och med den förgingos de själva. År 1857 måste Wagner för lång tid lämna sin käraste drömgestalt för att skriva ifrån sig den erotiska lidelse, som, av allt att döma var hans livs största. Den gällde Fru Mathilde Wesendonk.
Hon bodde sedan 1852 med sin make i Zürich, och Wagner var från och med följande år en trägen gäst i hennes hem. Han invigde henne i sin tankevärld och sin konst; hon fick på nära håll bevittna tillkomsten av Ringen; på partituret till Valkyrian skrev Wagner G.S.M., gesegnet sei Mathilde. Sin tacksamhet kunde hon mycket väl ha uttryckt med Evas ord till Sachs i ˮMästersångarnaˮ.
ˮDurch dich gewann ich was man preist, durch dich ersann ich was ein Geist. Durch dich erwacht’, durch dich nur dacht’ ich edel, frei und kühn; du ließest mich erblühn.ˮ
(Genom dig jag vann, det man prisar här; genom dig jag förstod, vad som själen är; du väckte mig, jag lärde av dig att tänka ädelt, fritt och djärvt; du fick mig att blomma upp!)
Att en sådan vänskap måste slå över till kärlek, faller ju av sig själv. Får man tro Wagners upprepade försäkringar, överskreds icke den gräns, som lojaliteten mot maken föreskrev. I ett brev till systern Klara säger han: ˮDå det mellan oss aldrig kunde vara tal om en förening, vann vår djupa böjelse den sorgset-vemodiga karaktär, som håller allt lågt och gement fjärran och finner glädjens källa blott i den andres välgångˮ. Om Otto Wesendonk kände någon bitterhet över förhållandet, så hämnades han i varje fall på det noblast möjliga sätt genom att (senare) köpa förlagsrätten till hela Ringen och därigenom göra Wagner till sin gäldenär utan att veterligen någonsin missbruka den ömtåliga situationen.
Från och med 1854 hyllar Wagner Schopenhauer som filosofen framför andra. I ett brev av den 16 dec. 1854 skrev han till Liszt: ˮWenn ich auf die Stürme meines Herzens zurückdenke, ja, wenn sie noch jetzt zum Orkan anschwellen, so habe ich dagegen doch nun ein Quietiv gefunden, das mir endlich in wachen Nächten zum Schlaf verhilft. Es ist die herzliche und innige Sehnsucht nach dem Tod: volle Bewußtlosigkeit, gänzliches Nichtsein, Verschwinden aller Träume – einzigste, endliche Erlösung.ˮ
(När jag tänker tillbaka på stormarna i mitt hjärta, ja, om de fortfarande sväller ut till en orkan, har jag dock nu hittat ett lugnande medel som under vaknätter till slut hjälper mig att sova. Det är den innerliga och hjärtliga längtan efter döden: fullständig medvetslöshet, fullständig icke-existens, alla drömmars försvinnande – den enda, slutgiltiga befrielsen.)
Det där om ˮgänzliches Nichtseinˮ d.v.s. förintelse bör tas cum grano salis (med en nypa salt); sådant kan man visserligen säga men inte mena. Själva Buddha svarade undvikande, när man frågade honom, om nirvana var förintelse.
4. Kris. Sidan 1