Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 9
I princip gäller, att ˮselbst muß der freie sich schaffen!ˮ (Den frie måste skapa sig själv!) Men hur skall det gå till? När Wotan håller på att glömma denna fundamentala svårighet, påpekas den obarmhärtigt av hans gemål Fricka: ˮWas hehres sollten Helden je wirken, das ihren Göttern verwehrt, deren Gunst in ihnen nur wirkt?ˮ (Vad stort skulle hjältar kunna göra, som är förvägrat gudarna, om det inte är deras nåd som verkar i dem?)
Det hjälper inte alls, att Wotan hjälplöst säger något om ˮderas eget modˮ! Fricka replikerar ögonblickligen: ˮWer hauschte Menschen ihn ein? Wer hellte dem blöden der Blick.ˮ (Vem ingöt det i människorna? Vem upplyste den dummes blick?) och vidare med specialtillämpning på Wotan själv: ˮIn deinem Schutz scheinen sie stark, durch deinen Stachel streben sie auf,ˮ (I ditt skydd ter de sig starka, för din sporre strävar de framåt.) och på hans skyddsling Siegmund: ˮDurch dich trotzt er allein,ˮ (Ty trotsar gör han bara genom dig.) Vad hjälper Wotans påminnelse, att Siegmund själv vann segersvärdet i nödens stund! Frickas replik är snabb och dräpande: ˮDu schufst ihm die Not wie das neidliche Schwert.ˮ (Du gav honom nöden, liksom hans hungriga svärd.)
Genom en så alligenom underordnad och beroende varelse kan Wotan ej låta sin egen gemål komma till korta. Bragt till det yttersta, lovar han slutligen med ed, att låta Siegmund falla. Detta uppträde har från början bevittnats av valkyrian Brünnhilde, som kallas Wotans älsklingsdotter, ja t.o.m. Wotans tanke, eftersom hon i troget sinne gömmer hans käraste dröm – drömmen om den fria och glada övermänniskan. Själv är hon högsint och varmhjärtad, för stolt för allt smått och lumpet, för öppen och spontan för att ens förstå nödvändigheten av lagfästa garantier för troheten. Den följer för henne av sig själv ur den starka känslan.
Att det inte alls är så, därpå lämnar Wotan själv det bästa beviset. I sitt samtal med Fricka gör han stundom ett frivolt intryck, och man undrar inte på hennes utbrott: ˮO, was klag’ ich um Ehe und Eid, da zuerst du selbst sie versehrt! Die treue Gattin trogest du stets; wo eine Tiefe, wo eine Höhe, dahin lugte lüstern dein Blick, wie des Wechsels Lust du gewännest und höhnend kränktest mein Herz! (Ack varför klagar jag över äktenskap och ed då du själv är den förste att bryta mot dem! Din trogna hustru bedrog du jämt; fanns där ett djup, fanns där en höjd dit spejade din lystna blick, där du trodde dig vinna omväxlings lust, och hånande kränka mitt hjärta!)
Brünnhilde är allt annat än frivol, men hon anser som sin fader den ed ohelig, som förenar icke-älskande och har med förtjusning åtagit sig uppdraget att skydda Siegmund i striden. När hon nu plötsligt får kontraorder, bedrövar den henne djupt, så mycket mer som hon förstår, att den ges med yttersta motvilja. Hon sjunker ned vid sin faders knän och i ett långt samtal meddelar henne Wotan hela sitt nödläge; av sin ställning tvingas han att motverka sin innersta önskan: ˮWas ich liebte muß ich verlassen, morden was je ich minne, trügend verraten wer mir vertraut.ˮ (Det jag älskar måste jag lämna, mörda den jag alltid hållit av, bedrägligt förråda den som litar på mig.)
Han börjar sedan göra sig förtrogen med den yttersta konsekvensen av detta läge: För att ge plats åt den nya, fria människan och hennes värld måste Wotan och hans värld gå under: ˮAuf geb’ ich mein Werk; eines nur will ich noch, das Ende, das Ende.ˮ (Mitt verk ger jag upp. Bara ett vill jag än, slutet − − slutet!)
Sedan detta börjat gå upp för Wotan, har han egentligen icke mer att tillägga. Han kan endast, varmt intresserad och ofta road, följa tillväxten av det unga hjälteliv, som han enligt programmet varken skall skydda eller leda, men som han i alla fall skonar i moderlivet, när Brünnhilde är nog oförsiktig att röja den dyrbara hemligheten om Sieglinde, som hon räddat.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 9