Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 7
En gång då de båda kamraterna jagas av övermakten, tappa de bort varandra, och nu har Siegmund ovetande sökt nattkvarter i sin dödsfiendes hus. Det beviljas nätt och jämt av den bistre Hunding, när han en stund senare kommer hem. Men Hundings hustru Sieglinde med vilken äktenskapet är synnerligen olyckligt, ger åt Hunding en betryggande sömndryck, söker upp främlingen och berättar för honom om ett annat egendomligt besök. Den kvällen, när Hunding firade bröllopet med ett större dryckeslag trädde plötsligt in ˮein Greis (=ˮåldringˮ) im blauen Gewand, tief hing ihm der Hut, der deckt’ ihm der Augen eines.ˮ (en främling i gråsliten klädnad; djupt ner hängde hatten på honom och täckte hans ena öga.)
Han gick rakt fram till det stora askträdet, kring vilket stugan var byggd, och stötte ett svärd i dess stam ända till fästet. Den som kunde dra det ut skulle få det. Många hade försökt men ingen lyckats, och därav förstår Sieglinde, vem den gamle var, och vad det var för ett svärd, han skänkt åt den starkaste. Kanske var det han som kom denna kväll och nyss vid kvällsvarden hade berättat om sitt hårda liv samman med den hemlighetsfulle Wolfe!
Närmast tänker Siegmund på, att han tydligen vunnit hennes kärlek och drar henne till sig. Då springer ytterdörren upp med ett brak, och den ljusa vårnatten blickar in. Sieglinde undrar förskräckt, vem som kom eller vem som gick, och Siegmund svarar: ˮKeiner ging – doch einer kam, siehe der Lenz lacht in den Saal! Winterstürme wichen dem Wonnemond, in mildem Lichte leuchtet der Lenz.ˮ (Ingen gick – men en kom: se våren trädde i salen in. Vinterstormar viker för blomstermånad, med stilla ljus lyser våren.)
Han prisar vårens under i naturen och människosinnet. Och hon svarar ˮDu bist der Lenz, nach dem ich verlangte in frostigem Winters Frist.ˮ (Du är våren jag längtat efter under vinterns frostiga frist.)
Hon ser honom djupt in i de ädla, öppna dragen, klart belysta av månskenet:
ˮLaß in Nähe zu dir mich neigen, daß deutlich ich schaue den hehren Schein, der dir aus Augen und Anlitz bricht und so süß die Sinne mir zwingt – Wie dir die Stirn so offen steht, in den Schläfen der Adern Geäst sich schlingt! Mir jagt’s vor der Wonne, die mich entzückt. Ein Wunder will mich gemahnen; – den heut’ zuerst ich erschaut’, mein Auge sah dich schon!ˮ
(O låt mig komma dig nära, så tydligt jag skådar det förklarande ljus som ur dina ögon och ur ditt anlete strålar och som stämmer mitt sinn så milt. Så din panna öppen sig välver, så ådrornas grenverk sig över tinningarna slingrar! Stum blir jag av lyckan som hänför mig – ett under kommer för mig – dig som jag skådat först idag har redan mitt öga sett!)
– Och hon har ej blott sett honom: ˮO still! laß mich der Stimme lauschen; mich dünkt ihren Klang hört’ ich als Kind – dock nein! ich hörte sie neulich, als meiner Stimme Schall mir widerholte der Wald – Deines Auges Glut erglänzte mir schon; so blickte der Greis grüßend auf mich, als der Traurigen Trost er gab. An dem Blick erkannt’ ich sein Kind. War Wälse dein Vater und bist du ein Wälsung, stieß er für dich sein Schwert in den Stamm – so laß mich dich heissen wie ich dich liebe. Siegmund, so nenn’ ich dich!ˮ
(Stilla nu! Låt mig lyssna på din stämma – dess klang tycker jag mig ha hört som barn − − men nej! Jag hörde den nyligen då min stämmas ljud ekade i skogen. – Dina ögons glöd har jag tidigare mött – sådan blick hade åldringen när han hälsade mig och gav mig eländiga tröst. På blicken kände jag igen hans barn – Var Völse din fader och är du en Völsung. Stötte han för dig sitt svärd i stammen – så låt mig kalla dig som den jag älskar. Siegmund – så kallar jag dig.)
Han tar med iver upp namnet och rycker svärdet ur askträdets stam och hon utbrister:
ˮBist du Siegmund, den ich hier sehe –
Sieglinde bin ich, die dich ersehnt:
die eigene Schwester gewannst du
zueins mit dem Schwert!ˮ
(Är du Siegmund som jag här ser −
Sieglinde är jag som längtar efter dig;
Din egen syster vann du
tilllika med svärdet.)
De ha känt igen varandra som bror och syster, ja som tvillingsyskon. Vad kalla människorna det som sker mellan dem denna vårnatt? De kalla det blodskam och äktenskapsbrott. Så gör man inte. Genom sådana handlingar blir man brännmärkt och utestängd från deras samfund – och på goda skäl.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 7