Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 6
Han vägrar länge, men tvingas till eftergift av urmodern Erda, som visar sig i bakgrundens dunkel och med tunga, mäktiga ord bringar honom att vika:
ˮWeiche, Wotan, weiche!
Flieh’ des Ringes Fluch!
—–
Ein düstrer Tag dämmert den Göttern;
dir rat’ ich: meide den Ring!“
(Ge vika, Wotan, ge vika!
Undfly ringens förbannelse!
—–
En dyster dag randas för gudarna
Jag råder dig, avstå från ringen!)
Wotan lyder, men knappt har han med en föraktfull åtbörd kastat ringen på guldhögen förrän han får det första beviset på ringens förbannelse. Efter ett kort men våldsamt gräl om skatten slår Fafner med ett klubbslag ihjäl sin broder och drar sedan i väg med sin väldiga säck, full av guld och silver.
Stämningen efter honom är något tryckt; lite var tycker att luften behöver rensas. Det sker genom ett åskväder, som Donner (Tor) ställer om; i den kyliga, ozonrika luften spänner sig regnbågens bro över klyftan till den strålande gudaborgen; dit skrida nu gudarna, tveksamt följda av Loge, ironins målsman, som lågmält bekänner sin demoniska lust att bränna och förtära hela sällskapet ˮund wären’s göttlichste Götterˮ (om det så vore de gudligaste gudar). Men han sluter sig dock med vårdslös hållning till de andra, medan rhendöttrarna sjunga ur djupet:
ˮRheingold, reines Gold!
O leuchtete noch in der Tiefe dein lautrer Tand!
Traulich und treu ist’s nur in der Tiefe;
falsch und feig ist was dort oben sich freut.“
(Rhenguld! Renaste guld!
Ack strålade ännu i djupet ditt glada glitter
Förtroget och tryggt är det bara i djupet;
falsk och konstlad är den glädje det skapar där uppe.)
Det stället spelade Wagner i familjekretsen kvällen före sin död.
Från motivteknisk synpunkt är Rhenguldet Wagners mästarprov. Det gäller här att ge de bärande associationer, som skulle hålla samman ett stort och komplicerat verk på ytterligare tre dramer. Detta ställer på alla viktiga motiv de strängaste krav om koncentrerad uttrycksfullhet och om en så nära anknytning till situationen, då de första gången uppträda, att missförstånd äro uteslutna, och associationernas huvudriktning fastslagen. ˮRhenguldetˮ är en guide; som sådan oumbärlig och oöverträfflig.
Vårstormen brusar genom skogen. Det dova ylandet avbrytes av Tors åskslag och av piskande regnskurar. Efter hand stillnar ovädret; då ryckes dörrklappen häftigt upp i Hundings stuga, och en trasigt klädd vandrare kommer in, synbarligen ytterligt utmattad. Han stannar ett ögonblick vid dörren och överblickar stugan. Då han finner den tom, vacklar han fram till eldstaden och sjunker ned på en björnfäll, där han strax faller i sömn.
Det är han som är bäraren av löftet. Det är till honom Wotan knyter sin hemliga dröm om den fria och lyckliga människan. Men vägen dit går genom trots mot hela detta samhälle och dess fruktan för lag och sed, dess törst efter makt och guld d.v.s. den går genom mycket lidande, och Wotan har icke skonat sin käraste son. Om honom säger han själv längre fram: ˮIn wilden Leiden erwuchs er sich selbst: mein Schutz schirmte ihn nie.“ (Under svåra umbäranden fostrade han sig själv. Jag skyddade honom aldrig.) Förklädd och under namnet Wolfe har han delat hans hårda lott och hos honom inplantat det ädla trotset mot denna världens småaktiga egoism och konvenans.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 6