Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 2
Därför måste hos dem uppgörelsen med lagen taga form av ett uppror. Jesus är frälsare genom att uppfylla Guds lag, kärlekens lag, och han förblir, även på korset, Guds älskade son, fastän han ett ögonblick tror sig övergiven av Gud.
Wagners Wotan säger däremot: ˮNot thut ein Held, der ledig göttlichen Schutzes sich löse vom Göttergesetz.ˮ (Nöd skapar hjälten som, befriad från gudomligt skydd löser sig från gudars lag). Denne Gud är alltså kluven i sin vilja; han är hårt bepansrad, men inom honom rör sig längtan efter en friare och högre mänsklighet, som endast kan uppstå på ruinerna av hans egen makt och ur den gamla världens aska. Så drivs han att önska sin och denna världens undergång, Götterdämmerung eller Ragnarök. Den som besegrar honom och till vilken han överlåter världsarvet, hoppet om en ny mänsklighet, är Siegfried, den ursprungliga modellen för Nietzsches övermänniska.
Sådana tankar rörde sig hos Wagner, när han våren 1849 flydde till Schweiz, med deras konstnärliga bearbetning dröjde han ännu någon tid. Först kände han behov att klargöra principerna för det nya lyriska drama, som han ville skapa, och det skedde genom en rad konstskrifter från Zürich, där han under förra delen av 1850-talet hade sitt högkvarter. Att i snäva begrepp försöka fånga sin konstnärliga intuition var för Wagner ett tungt och mödosamt arbete, och resultatet blev också synnerligen svårläst. Själv bekänner han, tio år senare, att han inte gitter läsa dessa skrifter om igen. Han uttryckte sig ledigare och bättre i sin konst.
År 1851 avslöt Wagner för denna gång sitt skriftställeri med ˮEine Mitteilung an meine Freundeˮ (Ett meddelande till mina vänner), där slutorden lyda: ˮNur mit meinem Werke seht ihr mich wieder.ˮ (Endast i mitt verk ser ni mig åter.)
Verket hade fötts i hans själ under revolutionsåret 1848-49 ur drömmen om den fria och lyckliga människan och tagit sin första gestalt i dramat ˮSiegfrieds Todˮ. Konflikten är här ännu blott yttre. För hjälten själv som helgjutet naturbarn är naturligtvis ˮfriheten från lagenˮ inget problem. Men icke heller Wotan känner problemet som sitt eget; han är vid slutet densamme som i början, och Brünnhilde kan tillropa honom:
ˮNur einer herrsche, Allvater, herrlicher du!
Freue dich des freiesten Helden!
Siegfried führ’ ich dir zu,
den Bürgen ewiger Macht.ˮ
(Må endast en härska, allmäktige, underbara du!
Gläd dig åt den friaste hjälten!
Siegfried leder jag till dig,
som garant för evig makt.)
Här har vi revolutionens glada optimism, oanfrätt av grubbel och självkritik. Ett par år senare förstår Wagner bättre, hur svårt problemet är, och den som i första rummet måste genomkämpa det är Wotan, maktens och lagens högste representant.
Som vi sett, drives denne slutligen att själv önska sin och den gamla världens undergång för att lämna plats åt ˮden evigt ungeˮ. Till denna grundtanke i sitt stora verk hade Wagner kommit enbart genom sin, av revolutionära, kristna och personliga förutsättningar uppdrivna, känslighet för lagens förbannelse; därtill hade icke behövts någon påverkan från Schopenhauer, som Wagner fick kännedom om först år 1854. Då förelåg texten till ˮNiebelungens ringˮ redan färdig (sedan våren 1853): ˮDem Dichter ist es eigen in der inneren Anschauung des Wesens der Welt reifer zu sein als in der abstrakt bewußten Erkenntnis; mit der Dichtung des Rings hatte ich mir unbewußt inbetreff der menschlichen Dinge die Wahrheit eingestanden“.
(Det är utmärkande för poeten att vara mer mogen i sin inre föreställning om världens väsen än i vad han uppfattar abstrakt och medvetet; under arbetet med ˮRingenˮ hade jag omedvetet insett sanningen om mänskliga ting).
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 2