Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 12
Siegfried är i full rustning och ur hela hans hållning lyser den trygghet, som det verkligt lyckliga äktenskapet ger mannen. Den enkla hornmelodi, som gossen en gång spelat för sig själv i skogen återkommer med all tänkbar bredd och glans som det manligaste hjältemotiv. Brünnhilde skickar honom iväg till nya äventyr och är bara ängslig, att hon inte har gett honom nog med på färden. ˮMehr gabst du, Wunderfrau, als ich zu wahren weiß,ˮ(Mer gav du, underbara, än jag kan ta emot.) svarar han och ger henne som tecken på evig trohet ringen, som han har tagit från jätten Fafner.
Förbannelsens ring som kärlekens symbol! Det kan den vara och är så länge den kärlek håller, vars tecken den är: ˮDenn selig aus ihm,ˮ säger Brünnhilde, ˮleuchtet mir Siegfrieds Liebe.ˮ (Ty saligt lyser ur den Siegfrieds kärlek. ) På denna tvivlar hon icke; därom vittnar de sköna toner, som så länge ljuda efter den bortdragande Siegfried, och som tyckas innebära hela hennes högsinta själ. Hon anser som så många andra högsinta kvinnor (Ellen Key!) att känslan själv tillräckligt garanterar troheten blott genom sin styrka. Och starkare kan ju ingen kärlek mellan man och kvinna vara än den som förenar Siegfried och Brünnhilde.
Likväl finns i det rika ackordet en ton, som för strikt ömtåliga öron kunde ha varslat om ofärd. Siegfried vet från början ej, vad fruktan vill säga. Fafner har icke kunnat lära honom det. Men ställd inför kvinnan gripes han av ett slags svindel, som han förmodar vara fruktan: ˮIm Schlafe liegt eine Frau – die hat ihn das Fürchten gelehrt.ˮ (Sovande ligger en kvinna; − det är hon som lärt honom fruktan.) Det som här skakar i sina grundvalar är självbevarelsen – ej blott egoismen utan också karaktärens fasthet eller med ett ord moralen. Det är könskärlekens största välsignelse, att den om den är ofördärvad, lockar människan att glömma sig själv, men risken är, att hon därvid kan glömma för mycket, nämligen hela sin nödvändiga självkontroll.
Närmast är det ju synnerligen glädjande, att jaget slipper ifrån sin ängsliga strävan att taga vara på sig själv: ˮSo saug’ ich mir Leben aus süßesten Lippen – sollt ich auch sterbend vergehn.ˮ (Så suger jag kraft ur ljuvaste läppar – skulle det så bli min död.) Det visar sig, att den nervösa oro, som han tagit för fruktan, i själva verket är inkörsporten till fullständig frihet från fruktan. ˮDas Fürchtenˮ, säger han till Brünnhilde, ˮdas du mich kaum gelehrt – mich dünkt – ich dummer vergaß es schon wieder.ˮ (Fruktan som just du mig lärt, fruktan tycks jag, dummer, redan ha glömt!) Först genom kärleken blir Siegfried fri från all fruktan, även dödsfruktan, och det samma gäller om Brünnhilde. Hela hennes ängslan för att släppa till sig själv, och låta sig gripas, virvlar bort av passionens storm, och det är hon, som ger ord åt vad som båda känna: ˮLachend muß ich dich lieben, lachend will ich erblinden; laß uns verderben, lachend zu Grunde gehen.ˮ (Skrattande skall jag dig älska; skrattande vill jag förblindas; låt oss skrattande förtäras – skrattande vår undergång möta!)
Här skymtar den individualitetsfientliga, personlighetsupplösande karaktär, som sexualiteten får, när den blir ett och allt eller m. a. o. när den blir religion; tydligare uttryckt, när den till sitt väsen religiösa hänförelsen gör sig gällande utan spår av moralisk självkontroll. Vart det leder, hade Wagner visat i verket om ˮTristan och Isoldeˮ och därmed var hans sexualitetsoptimism bruten, fastän han lät den lysa ännu över Siegfried och Brünnhilde på deras livs höjdpunkt.
NÄSTA: II INNEHÅLLET
4. Kris
Wagners livsverk – en studie. INNEHÅLL
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 12/12