Wagners livsverk: Innehållsförteckning
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 11
På skogsstigen nalkas Siegfried. Bakom sig har han ett styvt dagsverke; han har dödat Fafner och lagt beslag på hans skatter, bland dem den famösa ringen, som nu sitter på ynglingens finger. När han råkade få lite drakblod på läpparna, förstod han ögonblickligen fåglarnas sång. En av dem fladdrar nu framför honom liksom för att visa vägen. Wotan tycks vilja spärra den och sträcker fram sitt fruktade spjut, som dittills ingen kunnat trotsa. Men med sitt självsmidda svärd hugger Siegfried gudavapnet tvärt av. Wotan drar sig, belåtet mysande, tillbaka; Siegfried störtar sig uppåt genom lågorna, som småningom blekna och glesna för en klar himmel: ˮSelige Öde auf sonniger Höh’ ˮ (Salig stillhet på solig höjd!)
Tredje akten av Siegfried har Wagner själv kallat ˮmin skönasteˮ, och man är böjd att ge honom rätt. Den skrevs till större delen på lantstället Tribschen vid Vierwaldstättersjön mot en bakgrund av snö och Alpenglücken. Där bodde Wagner under slutet på 1860-talet med sin andra fru Cosima f. Liszt, där föddes sonen Siegfried – vad skulle han annars heta? – där uppfördes för att fira hans födelse den innerliga orkesterdikt, som kallas ˮSiegfriedidyllˮ. Siegfried är utan all fråga hans andes mest älskade barn, hans käraste drömgestalt – jämte Brünnhilde, som är icke blott Wotans älsklingsdotter utan först och främst hans egen, vilket egentligen kommer på ett ut, eftersom Wotan är Wagner själv i förklädnad. Nu firar han sina älsklingsbarns förmälning på Valkyrieklippans topp med all den sagolika skönhet, varöver han förfogar, och som ämnet kräver. Det är könskärlekens apoteos; så är det när det är som bäst, när alla förutsättningar och betingelser äro de bästa tänkbara.
Men Wagner vet numera själv, att en sådan konstellation knappast någonsin kan inträffa. Det har hänt åtskilligt, sedan Wagner lämnade sin unge Siegfried under linden. Hans sexualoptimism har genomgått en avgörande kris; han fasthåller den visserligen ännu långt fram i Ringen för att kunna följa sina älsklingsbarn till deras livs höjdpunkt. Men denna klimax har en utpräglad karaktär av dröm. Den vida, fria luften kring bröllopsklippan har något av höstens genomskinliga klarhet, vilken ger en ett sällsamt vemodsskimmer åt de sköna musikaliska motiven. Och det är med en viss bävan som Brünnhilde känner sig rubbas i sin stolta självständighet. ˮHeligˮ d.v.s. oberörd lämnade hon Walhall, och nu är hon värnlöst prisgiven åt en man. ˮVerwundet hat der mich erweckt.ˮ (Sårad blev jag av den som mig väckte!) I henne kan han se sitt sanna väsen, liksom man ser sin bild i en klar bäck. Därför vore det bäst, att han icke grumlade den klara vattenspegeln:
ˮSo berühre mich nicht, trübe mich nicht; ewig licht lachst du aus mir dann selig selbst dir entgegen, froh und heiter, ein Held! O Siegfried, Siegfried, leuchtender Sproß! Liebe dich und lasse von mir: vernichte dein eigen nicht!ˮ
(Därför berör mig icke, grumla mig icke; evigt ur mig skall då stråla mot dig en hjälte lycklig och glad! O Siegfried strålande hopp! Älska dig och avstå från mig; utplåna ej ditt eget jag!)
Men för Siegfrieds äkta och okonstlade lidelse viker all tvekan, och jublande störtar sig Brünnhilde i hans famn.
Därmed är icke den vackra sagan slut. I början av ˮGötterdämmerungˮ se vi de nygifta träda ut ur stengemaket.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 11