Av Hugo Rosén
3. Sången om frihet från träldom under lagen
När Tannhäuser vill tillbaka till Venusberget, är det enligt Wagner icke av längtan efter glädje och lust utan av hat mot denna kalla, konventionella värld, som icke förstår hans hjärtas glöd. Det är detta hat, som gör Wagner till revolutionär d.v.s. inblandar honom i de politiska oroligheterna 1849-49.
ˮVad jag där försökteˮ, säger han själv senare (i skriften ˮÜber Staat und Religionˮ 1864) ˮvar alltid endast min konst – denna konst, som jag tog så på allvar, att jag för den sökte och fordrade en motiverande grundval i staten och ytterst i religionenˮ.
Att denna karakteristik är absolut riktig och icke beror på något minnesfel eller på ändrade politiska åsikter, visar ovedersägligt den lilla skriften ˮDie Revolutionˮ (1849) som är hållen i en bombastisk pekoralstil, där gränsen mellan det sublima och det löjliga oupphörligt överskrides men där också bakom allt svamlet skymtar en gestalt, som skulle bli hans andes mest älskade barn: ˮdet heliga är endast den fria människan och intet är högre än denne. – Människans högsta goda är hans skapande kraft; icke i det frambragta utan i frambringandet själv, i yttringen av er kraft ligger er sanna högsta njutning. – Förintad vare därför den vanföreställning som inskränker njutningen, hämmar den fria kraften, skapar egendomen utanför människan och gör henne till en träl under sitt verk.ˮ
Den människa, som här skymtar under de oroliga åren 1848-49, är fri och lycklig. Den nyss nämnda skriften, ˮdie Revolutionˮ, slutar med följande obetalbara klimax:
ˮMit dem himmelerschüttenden Rufe: ˮIch bin ein Menschˮ stürzen sich die Millionen, die lebendige Revolution, der Mensch gewordene Gott, hinab in die Täler und Ebenen und verkünden der ganzen Welt das neue Evangelium des Glücksˮ.
(Med ropet ˮJag är en människaˮ som får himlarna att bäva, störtar sig miljonerna – den levande revolutionen, guden som har blivit människa – ned till dalarna och slätterna och förkunna lyckans evangelium för hela världen.)
Den parollen känna vi igen från Heine:
“Wir wollen hier auf Erden schon das Himmelreich errichten“
(Vi vill redan här på jorden etablera himmelriket).
Två tankar äro förhärskande hos unghegelianerna och särskilt Ludwig Feuerbach, som på den tiden betydde mycket för Wagner: människodyrkan och framtidstro. I den atmosfären levde Wagner under revolutionsåren. Han hyllar under den tiden en stridsglad optimism, och hans fältrop är Rousseaus ˮTillbaka till naturen!ˮ – vilken här icke betyder det förnuftiga utan det ursprungliga, primitiva, av kultur och konvenans ofördärvade.
Så framträder vid denna tid för Wagners fantasi hans käraste drömgestalt Siegfried, ˮnaturens muntre sonˮ långt mer än Oehlenschlägers Aladdin. När Wagner, efterlyst av polisen, flydde över Bodensjön till Schweiz och från båtdäcket såg alpglansen i fjärran, kände han sig på väg till ett klimat, som även i andligt avseende var friskare och renare än det han lämnat.
Men bakom denna wagnerska upproriskhet skymta icke blott Rousseau, filosofen Ludwig Feuerbach och anarkisten Bakunin utan hela den från kristendomens historia välkända kampen mot ˮträldom under lagenˮ. Där vinnes friheten genom försoning med Gud och blir möjlig därigenom, att den Gud, som där menas, är kärleken – här tages den på trots mot en Gud, vars hela makt beror på lagen. ˮWas du bist, bist du nur durch Verträgeˮ (Det du är, är du bara genom fördrag) säger en av jättarna till Wotan.
Kristendomen är den etiska religionen par préference, och i den kan därför själva kärleken använda lagen som sitt opus alienum, sitt främmande verk. Wagner och Nietzsche sakna det etiska grundbegreppet; hos dem saknas därför varje inre sammanhang mellan den ˮdionysiskaˮ religiösa hängivelsen och den ˮapollinskaˮ moraliska hållningen – för att icke tala om moralen i mer utvärtes mening.
3. Sången om frihet från träldom under lagen. Sidan 1