Wagners livsverk: Innehållsförteckning
2. Ynglingens bikt. Sidan 3
När Wagner instruerade Tannhäusers roll med [Ludwig] Schnorr von Carolsfeld angav han som dess viktigaste grunddrag: ˮHöchste Energie des Entzückens wie der Zerknirschung“ (Högsta energi i förtjusning såväl som i ånger.)
Vem känner på detta sätt? Det gör den unge mannen, om han är en verklig man men så ung, att han ännu inte har lärt sig konsten att förlåta sig själv – denna konst som de flesta lära blott alltför fort och alltför lätt. Tannhäuser förstås bäst av de unga män, som i likhet med honom ha en stark sinnlighet och ett rent hjärta.
Venusberget är ej blott en fas i Wagners konstnärliga utveckling utan den ständigt närvarande bakgrunden för hans tillvaro som människa, en ständig fara men också en ständig värmekälla. Wagner förnekar på det bestämdaste, att han med sin Tannhäuser hade haft en principiellt asketisk tendens. Vad han hade skildrat är blott den oerhörda ömtåligheten hos en renhjärtad men verkligt manlig ung man för de störningar, som från sinnligheten hota personlighetslivet. Och så lever denne unge man till på köpet under högmedeltiden, då antikens ˮglada gudarˮ för längesedan voro brännmärkta såsom onda väsen och hade måst söka tillflykt ˮtief in der Erde wärmenden Schoßˮ (Djupt i jordens värmande sköte).
Vid skildringen av de ˮgladaˮ d. v. s. ansvarslösa gudarnas liv och leverne i Venusberget överträffar Wagner sig själv i rytmiskt och klangligt raffinemang. Den ursprungligen rätt tomma scenen omarbetade han för uppförandet i Paris 1861 till en verklig backanal – i sitt slag enastående och oöverträfflig. I den förra hälften av denna underliga dansscen återges sexuella förlopp med en nästan otrolig naturalism, i den senare den ljuvliga vilan efter samlaget.
När efter uppgörelsen med Venus hela hennes grotta störtar samman vid Tannhäusers åkallan av Maria, flyttar vi plötsligt ut i den vårgröna dalen, där Venus’ närvaro är märkbar endast högst indirekt genom allt som växer och blommar; hon är här den tyska sagans ˮFrau Holleˮ. Om henne sjunger herdegossen vid sin skalmeja, medan pilgrimerna draga förbi och Tannhäuser, djupt rörd sjunker på knä med orden: ˮAllmächtiger dir sei Preis! Hehr sind die Wunder deiner Gnadeˮ (Allsmäktige, du vare lovad! Av upphöjda under är din nåd full).
Nådens under möta honom här på samma gång som naturens; det är den spänningsfyllda syntesen mellan dessa båda som bildar innehållet i ouverturen. Först spelas pilgrimsmelodien, som med ett måttfullt crescendo och diminuendo framkallar bilden av en på avstånd förbitågande skara; den slocknar slutligen som dagen dör vid solnedgången. Då, vid nattens inbrott, börja Venusbergets under yppa sig för öga och öra; den unge Tannhäuser med sin starka sinnlighet drages oemotståndligt närmare; och snart står han inför kärleksgudinnan själv och slår harpan till hennes lov.
I vild yra tumlar sig hennes hov, till dess vid solens uppgång pilgrimssången åter höres och samtidigt med den nya dagen stiger till jublande styrka, nu omspolad även av klangerna från Venusberget: ˮEs ist der Jubel des aus dem Fluche der Unheiligkeit erlösten Venusberges selbst, den wir zu dem Gottesliede vernehmen. So wallen und springen alle Pulse des Lebens zu dem Gesange der Erlösung; und beide getrennte Elemente, Geist und Sinne, Gott und Natur, umschlingen sich zum heilig einenden Kusse der Liebe.ˮ
(Ur Gudssången förnimmer vi jublet från själva Venusberget, som befriats ur ohelighetens förbannelse. Så väller alla livets pulsslag fram och brister ut vid befrielsens sång; och de båda skilda elementen, ande och sinnlighet, Gud och natur sammanflätas i kärlekens heligt förenande kyss.)
På det sättet har ˮouverturen till Tannhäuserˮ svällt ut till en symfonisk dikt av väldiga proportioner, där vi på förhand få besked om allt väsentligt och som därför måste högeligen minska intresset för vad som kommer att hända på scenen. Detta förstod ingen bättre än Wagner själv, och han föreskrev därför till uppförandet i Wien den 22 nov. 1875 en direkt övergång från ouverturens Venusbergsmusik till backanalen på scenen.
Med denna ˮWiener Fassungˮ, som den alltså rätteligen bör kallas, måste vi anse, att verket har fått sin slutliga form. Att det råder en stark motsättning mellan den raffinerade stilen i de scener, där Venus och hennes värld dominera, och den mera enkla, folkliga i människornas värld, är alldeles i sin ordning och absolut intet ˮfelˮ. Stilbrottet är här berättigat och välmotiverat.
Hugo Rosén
NÄSTA: II INNEHÅLLET
3. Sången om frihet från träldom under lagen
Wagners livsverk – en studie. INNEHÅLL
2. Ynglingens bikt. Sidan 3/3