Wagners livsverk: Innehållsförteckning
2. Ynglingens bikt. Sidan 2
Den uppgörelsescenen slutar med Tannhäusers utbrott, innan han åkallar Maria och därmed störtar Venusberget i spillror:
ˮDen Tod, das Grab [hier] im Herzen [ich trag], durch Buß [und Sühne wohl] find’ ich Ruh’ˮ [Komplettering till Roséns citat inom klammer.].
(Döden och graven bär jag i mitt eget hjärta, men jag kommer att finna ro genom bot och ånger).
Detta förstår Venus minst av allt, och många moderna människor förstå lika litet, hur någon kan bli så förkrossad över något så naturligt som en liten semester hos Fru Venus.
I själva verket är den opersonliga sinnligheten icke naturlig för människan; hon är skapad till personlig kärlek, och för den är sinnligheten endast en förutsättning, helst så oreflekterad som möjligt. När den gör sig gällande på egen hand, löst från sin tjänarställning under personlig böjelse, blir den lastbar.
För att den icke skall bli det måste den hållas tätt samman med de personliga relationerna såsom deras oumbärliga och ovärderliga jordmån. Smädar man den, besannas Nietzsche-ordet: ˮKristendomen gav Eros gift att dricka; han dog visserligen icke av det men urartade till last.ˮ Och hos unga, människor med normal sexualitet kunna dylika smädelser framkalla en harmsen reaktion, som lätt kan slå över. Så gick det för Tannhäuser, när han på Wartburg, irriterad över den konventionella minnesången, greps av vrede mot hela flocken, inklusive den hygglige Wolfram, och brast ut i lovsången till Venus.
Alla förfasa sig, kvinnorna därför att de icke förstå honom, karlarna förmodligen därför att de förstå honom alltför bra. Men det erkänner ingen; de hårdaste tillmälen hagla över den olycklige, och det skrias om synd i alla tonarter; endast en tycker i stället, att det är synd om honom – den unga Elisabeth, som han hade älskat. Av denna godhet blir han så gripen, att han t. o. m. ångrar sin kärlek till henne, därför att den som all jordisk kärlek har en sinnlig sida och måste ha det. Han har förväxlat helgonet med kvinnan och förebrår sig detta över hövan:
ˮZum Heil den Sündigen zu führen
die Gottgesandte nahte mir!
Doch ach! sie frevelnd zu berühren
hob ich den Lästerblick zu ihr!
O du, hoch über diesen Erdengründen,
die mir den Engel meines Heils gesandt,
erbarm’ dich mein der, ach, so tief in Sünden
schmachvoll des Himmels Mittlerin verkannt!ˮ
(För att den syndige till frälsning leda
har den gudasända nalkats mig.
Men ack. För att henne brottsligen beröra
lyfte lastbart jag min blick mot henne!
Ack du, som från höga höjder
sänt mig din frälsningsängel,
förbarma dig över mig, som ack, så djupt i synd
skändligt misskänt himmelens medlare!)
Och längre fram, efter återkomsten från Rom: “In Zerknirschung wollt‘ ich büßen um meines Engels Tränen zu versüßen.ˮ (Jag gjorde så ty skuldmedvetet jag ville söka bot för att mildra min ängels tårar).
Som det mest betecknande för sin hjälte angav Wagner det extrema och måttlösa i alla hans reaktioner: ˮTannhäuser ist nie und nirgends etwas nur ein wenig sondern alles voll und ganz. Mit vollstem Entzücken hat er in den Armen der Venus geschwelgt; mit den bestimmtesten Gefühle von der Notwendigkeit seiner Losreißung von ihr zerbricht er, ohne im mindesten die Göttin der Liebe zu schmähen, die Bande, die ihn an sie fesseltenˮ.
(Tannhäuser är aldrig och ingenstans bara en aning något utan alltid fullt och helt. Hängivet vällde han sig i Venus armar; med den starkaste övertygelsen om nödvändigheten av att fly, bryter han alla band till henne, utan att på minsta sätt smäda kärleksgudinnan.)
2. Ynglingens bikt. Sidan 2