Wagners livsverk: Innehållsförteckning
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 5
Den är emellertid ganska svår att utestänga och bringa till tystnad. I den mån någon lyckas med denna svåra konst, blir han otillgänglig för Wagners musik, som i så hög grad vädjar till associationerna. För övrigt gäller det nog även om annan musik, att det skönhetsintryck den ger till stor del beror på de associationer den väcker.
För övrigt är det så i hela detta verk, ej blott i förspelet, att harmoniken är huvudsaken. Det bästa exemplet på, hur den kan vara direkt melodibildande är serien av praktfulla modulationer bakom ˮElsas drömˮ i första akten. För dem som leva med i hennes dröm och dela hennes känslor ha dessa glidande övergångar aldrig förefallit ˮdjärvaˮ utan helt naturliga; det är som när ett sorgset öga blickar upp i hopp och förtröstan, som när ett beklämt bröst lyfter sig i hänförelse och tro.
Denna själfulla och ytterst känsliga harmonik är väl det mest betecknande för musiken i ˮLohengrinˮ; över talsången sväva modulationernas nyanser som skuggor och dagrar över ett böljande sädesfält. Särskilt gäller detta om den atmosfär som omsluter Lohengrin och innesluter även Elsa.
Men hela detta underverk är oförmodat nedsänkt i 900-talets bistra verklighet. Där håller konung Henrik ting med sina brabantiska ädlingar, där anordnas en gudsdom efter alla konstens regler med utstakande av stridsplats och utropande av konungsfriden, sedan den mäktige greve Telramund trätt fram och anklagat Elsa för brodermord. Där står tillskynderskan Ortrud, tyst och ruvande som ett åskmoln, och bevittnar, hur hennes make blir besegrad i den ömtåligaste hederssak. I andra akten ser vi, hur han förtvivlad klamrar sig fast vid det svaga hopp om rehabilitering, som hålles fram för honom av hans fanatiska maka, som oförtrutet och med alla medel kämpar för den gamla ättemoralen och den gamla gudatron, tills hon på slutet sjunker ihop. Men för att krossa henne behövs icke mindre än två tätt på varandra följande underverk.
Även annat visar, att vi befinner oss i den äldre medeltiden. Diktionen har stundtals en knapphet och pregnans, som påminner om närheten till det gammalgermanska. Den ståtliga scenen, då Ortrud hejdar Elsa framför kyrkporten, är direkt lånad från drottningträtan i Niebelungenlied.
Själv har Wagner förklarat sin iver för en i detta fall särskilt trogen tids- och miljöskildring med sitt behov att vara riktigt omsluten av den rätta fornstämningen och kunna utan nationalistiska anfäktelser acceptera sagan i dess ursprungliga, naiva skick.
Det har lyckats honom att tillfredsställa detta behov även hos oss, som äro mottagliga för hans konst. Vi bli verkligen försatta till en tid, då undret ännu icke var otroligt, då man ännu kunde anse tänkbart, att bakom flodens närmaste krökning skulle komma en riddare i silverrustning, dragen över vågorna av en svan, till den betryckta oskuldens försvar.
Hugo Rosén
NÄSTA: II INNEHÅLLET
2. Ynglingens bikt
Wagners livsverk – en studie. INNEHÅLL
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 5/5