Wagners livsverk: Innehållsförteckning
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 4
Elsa däremot är alltigenom kvinna; hon har i sitt väsen det omedelbara, spontana, som är det bästa även hos Lohengrin men hos honom sitter trångt på grund av hans mera reflekterande natur och behöver ˮförlösasˮ av kvinnan. I hennes slutliga utbrott av svartsjuka finner Wagner henne ju så berättigad, att han däri upptäcker den naturliga kärlekens väsen.
Vi komma alltså till det tragiska resultatet, att den kärlek som konstnären behöver såsom människa för att inte hemfalla åt den manliga egoismen, låt vara i dess ädlaste form, den kan han icke få och behålla, därför att han som konstnär icke kan ge den förbehållslösa öppenhet som kärleken kräver. Så slutar detta sköna verk med en olöst dissonans bakom sitt höstklara slutackord.
Det heter ju, som bekant, att Lohengrin är son till Parsifal, och det har naturligtvis gett anledning till åtskilliga försök att kombinera de båda verken med varandra. I sina ˮParsifalmärchenˮ berättar Chamberlain om Lohengrins återkomst till Graalsborgen, dit han kommer just lagom för att efterträda sin fader, vilket han nu är mogen att göra, då han av egen erfarenhet känner lidandet. Det verkar nästan som om hela hans färd till Brabant varit en bildningsresa, avsedd att ge tronföljaren den avslutande utbildningen för hans höga kall. Det intryck av hjärtlöshet, som man lätt kan få, förstärkes härmed ytterligare.
Stackars Elsa, om det aldrig ett ögonblick var Graalsregeringens mening, att du skulle få behålla din riddare, utan allt från början var anlagt så, att du skulle bli ett medel för den blivande graalskungen att ta sin högsta examen!
Lyckligtvis har Wagner själv, såvitt jag vet, aldrig dragit sådana konsekvenser av sitt lösa påstående, att Lohengrin är son till Parsifal; tvärtom har han förklarat, att de båda verken icke ha med varandra att göra; det omedelbara intrycket av dem är också helt olika. Den genomskinliga septemberluften i ˮLohengrinˮ är skild från den tunga rökelsedoften och den bleka förvårspoesin i ˮParsifalˮ. Det är nog bäst att hålla de båda verken isär och njuta av dem var för sig.
Av dramats fyra huvudpersoner är titelrollen den som är svårast att ˮgöra något avˮ. Om Lohengrin själv vet diktarkomponisten inte stort annat än att han är övernaturligt ädel och underbar – och det ger ingen personlig profil. Musiken kring honom visar en påtaglig obenägenhet att avlägsna sig från den rena A-dur-treklangen; helst sker det bara med den besvärande modulation, som tillsammans med utgångspunkten bildar det s.k. graalmotivet. Av det kan inte ens Wagner göra en hel sångroll men däremot en symfonisk dikt av betagande skönhet, den som kallas förspelet till Lohengrins första akt.
Med sinnesanalogiernas och fantasiens hjälp kan ett långt crescendo te sig som ett långsamt närmande. Medan vi höra det nämnda motivet svagt och tydligt spelas av violinerna i de högsta lägen och sedan under kontinuerligt stigande styrka i allt lägre register av andra stråkar, träblåsarna och slutligen blecket är det som såge vi den glimmande kalken sänkas ner ned ur den himmelsblåa etern till människornas värld. Sådant är naturligtvis en styggelse för dem som helst skulle vilja förbjuda oss taga med fantasien, när vi gå att höra musik.
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 4