Wagners livsverk: Innehållsförteckning
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 3
Nu var det denna ensamhetskänsla, som stimulerade honom till fortsatt produktion genom att försätta honom i en ˮsvärmisk-längtansfullˮ stämning. Så skrev han ˮLohengrinˮ, dikten om ljusriddaren, som ser sin lysande, men kalla, ensamhet och längtar efter den kvinnas kärlek, som obetingat tror på honom utan att fråga vem han är, liksom Wagner själv längtade efter en publik, som utan vidare lät sig tjusas av hans konst, ostörd av allehanda kritiska reflexioner. (Det följande bygger på Wagners egna yttranden, särskilt i ˮMitteilung an meine Freundeˮ 1851).
Konstnären behöver bli förstådd genom kärlek – och för att icke på sina höjder stelna till en ˮmonumental isfigurˮ behöver han själv älska såsom
ˮvoller, ganzer Wahrnehmungsempfindender und Wahrnehmungsempfundener Mensch, also überhaupt Mensch, nicht Gott d. h. absoluter Künstler. So ersehnte er sich das Weib – das menschliche Herz. – Aber an ihm haftet unabstreifbar der verräterische Heiligenschein der erhöhten Natur; er kann nicht anders als wunderbar erscheinen;ˮ
(en människa som fullt ut förmår uppfatta de sinnesintryck som hon nås av – men alltjämt en människa, inte en gud i bemärkelsen fullkomlig konstnärlig skapare. Det var så han önskade sig kvinnan – det mänskliga hjärtat. – Han kunde dock inte befria sig från den missvisande helgongestalt som hans upphöjda väsen förlänade honom, och som gjorde att han oundvikligt uppfattades som underbar.)
vilket hindrar den mänskliga förståelsen. Men man måste väl också medgiva att för den som verkligen vill vara inkognito är det en smula oförsiktigt att komma i silverrustning och med svanskjuts.
Det kan inte skyllas bara på modern reflexionssjuka, att mången redan från början, bland dem en av Wagners personliga vänner, tyckte, att Lohengrin verkar känslokall, när han vänder sin olyckliga brud ryggen och återvänder till sin härlighet.
Påverkad av vännen Franz Liszt övervägde Wagner på allvar att förse sitt verk med en happy end, varigenom hela dess poetiska charm skulle ha gått förlorad. Ty denna beror helt och hållet på vemodsskimret kring huvudpersonen. Lyckligtvis förstod Wagner mycket väl detta. Han framhåller, att intrycket av hjärtlöshet hos Lohengrin beror på, att hans hemlighetsfullhet uppfattas som onödig och omotiverad, medan den i stället är djupt grundad i sakens natur: om det underbara mötes med kall nyfikenhet i stället för med hjärtats gripenhet, blir det hopplöst profanerat och drar sig tillbaka i fjärran.
Motivet förekommer ofta i romantikens poesi t.ex. Oehlenschlägers ˮGuldhorneneˮ; när människorna bara gapa på fyndet, vredgas gudarna och ta tillbaka sitt lån. Såsom poetisk figur är Lohengrin givetvis besläktad med alla dessa naturväsen, t.ex. Undine, som längtar efter mänsklig gemenskap men med sorg måste uppge den.
Vi bör alltså förstå, att Lohengrin måste hålla på sin hemlighet, och kunna endast beklaga, att han inte själv gjort mer för att dölja den. Men vi skulle gärna vilja deltaga i den sorg som det måste ha kostat honom att lämna sin efterlängtade maka. Därav märka vi emellertid inte mycket. Vad han sjunger är fyllt av vemod, som i och för sig är utomordentligt vackert men knappast vittnar om något djupare lidande. Det är inte så underligt, att många ha fått intryck av känslokyla. Han är tydligen mer konstnär än man.
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 3