Av Hugo Rosén
1. Konstnärens önskedrömmar
Wagner biktar sig i sina verk. Huvudpersonen är därför alltid han själv, en gestalt som jag vill kalla ˮbekännarenˮ. Denne saknas aldrig, men i ett par av de tidigare verken uppfattar han sig själv uteslutande som konstnär, ja identifierar sig med sitt konstnärliga allvar och har därför ingenting att ångra.
Det har inte ens ˮholländarenˮ; fastän han dunkelt antyder en hemlighetsfull och förfärlig skuld, får ingen klart för sig, vari denna egentligen består. Han är den hemlöse Wagner, som har blivit martyr för sin konst och nu bara längtar att från alla stormiga irrfärder komma i hamn hos en älskande kvinna, som är honom obetingat trogen.
Men det är ingalunda Wagners mening att uppge sina konstnärliga ambitioner och falla undan för publiksmaken för att komma i lä; till det kan han få endast yttre hjälp av sin hustru Minna, som inte kan förstå, varför han nödvändigtvis skall ut i blåsväder och motvind, när han kunde ha det så skönt som kunglig kapellmästare i Dresden, skriva populära operor, som vanligt folk kan begripa, och tjäna mycket pengar. Den som en gång skulle förverkliga Wagners önskedröm om den fullt förstående kvinnan hette Cosima, som förvisso icke var en enkel fiskarflicka utan en högt bildad världsdam, festspelens moder och värdinna i Wahnfried.
I ˮHolländarenˮ heter hon Senta och är dotter till skepparen Daland, en enkel själ, som tycker sig ha gjort ett verkligt fynd, när han upptäcker, att den mörke främlingen, som av allt att döma är mycket rik, gärna vill ha hans dotter. Hon å sin sida är fullständigt hypnotiserad av oljemålningen hemma i stugan med den sällsamme sjöfararens bild, och när hon mot slutet av andra akten ser honom livs levande träda in över tröskeln, står hon först slagen av häpnad men faller sedan med begeistring till föga. Av den centrala handlingen återstår nu blott slutkatastrofen, där Senta störtar sig i havet och förklarad uppstår i främlingens armar, medan det olycksaliga spökskeppet faller i spillror och sjunker i vågorna.
Likväl bekänner Senta själv, att hon ˮtycker omˮ sin fästman, jägaren Erik, men medlidandet besegrar den naturliga kärleken. Här är konflikten förlagd till kvinnan, emedan bekännaren icke har något annat att bekänna än att han är hemlös och olycklig.
Mer än om något annat av Wagners verk gäller kanske om detta, att han på förhand är ˮberusad av dess musikaliska doftˮ; därav får det en t. o. m. hos Wagner sällsynt och denna gång enastående osökt enhetlighet. Samma salta havsvind blåser genom det hela, samma rolösa hemlängtan. Därtill kommer, att Wagner har upprepat slutet av varje akt som inledning till den följande, vilket rent av inbjuder till en sammanslagning. Han planerade själv att ge verket utan avbrott som en ˮdramatisk balladˮ, såsom också skett i Bayreuth.
1. Konstnärens önskedrömmar. Sidan 1