Av Hugo Rosén
Inledningsord
Nästan alla musikverk för scenen handlar på ett eller annat sätt om kärleken mellan könen. Men i regel tas den som något givet. Den kan ge anledning till en massa tragiska konflikter, men själv är den inget problem. Och den tas inte alltid på allvar; ofta kan den få en lekfull behandling. Men för Richard Wagner är könskärleken eller sexualiteten det allvarligaste av alla personliga problem.
Och dess problematik utreds inte i torra begrepp utan i ord och toner, som skälva av liv och lidelse. Därför bör man väl vad gäller Wagner, helst inte tala om ˮerotikˮ; det ordet leder tanken till vad man kallat ˮkärlekskonstˮ, och med det har Wagners konst ingenting gemensamt. Hans sångare på Wartburg äro inga trubadurer.
För att undvika missförstånd måste vi vara mycket noga med terminologin. Alltså mena vi i det följande med sexualitet den inbördes dragningen mellan könen i hela dess bredd och djup. ˮSinnlighetˮ är då den kroppsliga sidan av sexualiteten i dess primära ursprunglighet – alldeles bortsett från bruk eller missbruk. Att begreppet ofta av Wagner (liksom av många andra) användes i största allmänhet, såsom då han ivrigt hävdar, att konstverket skall framträda i sinnlig påtaglighet, ha vi redan sett. Här behöver vi begreppet för att beteckna en sida av sexualiteten.
Könskärleken eller sexualiteten har många aspekter; den kan te sig ömsom hindrande, ömsom främjande för samma personlighet. När Wagner själv i sitt sista verk ställer sig kritisk till sexualiteten, vill han därmed säkerligen icke förneka och återkalla allt han sagt i ord och toner till dess ära och pris. Överhuvud går han icke från den ena aspekten till den andra; de äro alla med redan från början och göra sig blott under hans lovnad gällande med växlande styrka och dominans.
Redan i ˮHolländarenˮ och ˮLohengrinˮ liksom slutligen i ˮParsifalˮ kretsar handlingen kring spänningen mellan kvinnokärleken och kallet, varvid den förra värderas helt olika ur skilda synpunkter. Under hela sin bana fram till Tristankrisen hyllar Wagner i princip den naturliga könskärleken såsom roten och upphovet till allt vad kärlek heter, t. o. m. till den allmänna människokärleken. Men redan hos Senta i ˮHolländarenˮ besegras den naturliga böjelsen av medlidandet. Vi göra det för enkelt för oss, om vi betrakta Schopenhauer som Feuerbachs efterträdare hos Wagner; i själva verket är han med från början, ehuru icke medvetet.
Hugo Rosén