Wagners livsverk: Innehållsförteckning
I FORMEN. Sidan 5
Snart hade Wagner en fåtalig men snabbt växande publik och en stab av hängivna konstnärer; svårare var det för honom att vinna den fackliga kritiken, ˮdie Meisterˮ. Helt naturligt: han förnekade ju för sin del musiken såsom självständig konst och ville göra den till ˮblottˮ ett uttrycksmedel − låt vara det intensivaste av alla.
Formen fick inte ligga färdig; den skulle under handlingens gång skapas av innehållet. Detta måste då i sina viktigaste moment kunna musikaliskt fixeras i s.k. ledmotiv, som påminna om det gångna och låta ana det kommande och sålunda genom associationer hålla samman det hela för åhöraren-åskådaren.
För att fylla sin uppgift måste då ett motiv vara ytterst pregnant, på att det, när det första gången uppträder, ingår en oskiljaktig förbindelse med just den innevarade situationen på scenen och vid sin återkomst påminner om den. Faran för mekanisk upprepning ligger naturligtvis nära men undvikes i regel skickligt; i stort sett bilda Wagners motiv ett fint förgrenat nät av inbördes besläktade tongångar, som på det smidigaste sätt följer och uttrycker skiftande känslor och stämningar. Detta blir möjligt därigenom att alla viktigare motiv äro högeligen plastiska; de kunna omformas och kombineras på mångfaldiga sätt, varvid de för känslan slår broar som det resonerande ordet icke kan åskådliggöra. Bästa exemplet är andra akten av Tristan, där Wagner mer än någonsin visar sig behärska ˮdie Kunst des Übergangesˮ (konsten att skapa övergångar).
Intrycket av detta böljande känsloliv förmedlas av den mångstämmiga orkestern, som alltid uttrycker det outsägliga. Wagners orkester förråder för åhöraren, vad personerna på scenen mena, men icke kunna säga, varken i ord eller sång. Sammanfattande säger han själv:
ˮAn dem Gesamtausdrucke aller Mitteilungen des Darstellers an das Gehör wie an das Auge nimmt das Orchester somit einen ununterbrochenen, nach jeder Seite hin tragenden und verdeutlichenden Anteil; es ist der bewegungsvolle Mutterschoß der Musik, aus dem das einigende Band des Ausdruckes erwächst.ˮ
(Orkestern tar alltså en oavbruten del i det övergripande uttrycket av allt som de medverkande förmedlar till örat och ögat, som bärs och klargörs från alla håll; den är musikens sköte som ständigt är i rörelse för att låta uttryckets förenande band växa fram.)
Den förbereder såsom aning varje viktigt moment av handlingen och härleder därur ledmotivens erinringar och påminnelser. Dessa melodiska moment blir genom orkestern till ett slags vägvisare för känslan (Gefühlswegweiser); genom dem bli vi invigda i den poetiska avsiktens djupaste hemlighet och få deltaga i dess förverkligande. De viktigaste motiven kunna icke vara synnerligen många, emedan de skola hålla samman det hela och göra en lätt överblick möjlig.
När personerna på scenen sänka sig till en tämligen vardaglig samtalston såsom stundom i ˮMästersångarnaˮ, är det orkestern, som svarar för poesin.
I enlighet med musikens väsen ge motiven i regel uttryck åt känsla och vilja; vi kunna lugnt säga alltid, ty även när det t.ex. gäller att leda tankarna till något så massivt utvärtes som Walhall, sker detta på ett sätt, som ovillkorligen gör intryck av makt och maktbegär. Hela ˮRingenˮ är full av besjälade naturmotiv, som stundom vidga sig till väldiga tonmålningar; sista akten av ˮValkyrianˮ innehåller de två mest berömda.
I FORMEN. Sidan 5