Wagners livsverk: Innehållsförteckning
I FORMEN. Sidan 4
Den senare gruppen, som alltid kommer att utgöra flertalet av musikintresserade, mötte från början Wagner med stora förväntningar, som icke blev svikna i Rienzi. Där fanns åtminstone melodier − visserligen en smula krystade ibland och banala ibland, men ändå! Minna, den enkla makan, som delat Richards nöd och elände i Paris, gladde sig oförställt åt att nu få dela hans ära och glans i Dresden, där Rienzi gavs med stor framgång 1842.
Men den som inte var nöjd med denna prunkande barockframgång var Wagner själv.
I stället för att utnyttja den till nya framgångar i samma stil började han envist gå mot strömmen; från historiens bländande bilderbok vände han sig till sagan och myten, ty endast där kan ord-tondiktaren uttala ˮdet från all konvention lösta, rent mänskligaˮ.
Nu börjar hans långa uppgörelse med sig själv i verk efter verk; av sin publik begär han ett brinnande intresse för själva den livsfråga, det gäller, emedan den angår oss alla; av sina konstnärer fordrar han en tveklös och fullständig underordning under rollens dramatiska fordringar. Det förra fann han snart nog hos dem som kände sammanhanget mellan sexualitet och religion eller m.a.o. för vilka sexualiteten var det stora och allvarsamma livsproblemet framför andra; det andra, den nya disciplinen på scenen och i orkestern, märktes snart nog även den med utgångspunkt från vissa, efter hand berömda, centra.
Den nya strängheten måste mäktigt stärka självkänslan hos teaterfolket; fordrades det mycket av dem, så väntade man sig också mycket.
ˮWagner har gett alla dessa konstnärer ett gott nytt samvete; vad de nu fordra av sig, vad de nu uppnå av sig, det ha de aldrig före Wagner fordrat av sig − det var de för blygsamma till. Det råder en annan anda vid teatern, sedan Wagners anda härskar där, man fordrar det svåraste, man tadlar hårt, man berömmer sällan − det goda, det utmärkta gäller som regel.ˮ
Nietzsche
Det fanns ingenting, som bättre vederlägger Nietzsches elaka antydningar att Wagner sökte effekt till varje pris än hans sega och uthålliga kamp mot publikens slappa nöjeslystnad och artisternas sångarfåfänga. Om den publik som bejublade hans Rienzi och trots allt fann några vackra stycken i Holländaren och Tannhäuser, hade han ingen hög tanke:
ˮVår teaterpublik har inget behov av konstverket, den vill i teatern förströ sig, icke samla sig.ˮ
Nietzsche
Skulle här en förändring till det bättre vara möjlig, måste sångaren-skådespelaren ej blott vara ett med sin roll och gestalta den i åtbörd och ton utan också känna dess plats i sammanhanget. Innan han tar itu med sången bör han därför känna diktningen i hela dess omfång. Detta krav gäller egentligen alla medverkande, emedan i ett av Wagners verk varje detalj får sitt berättigande endast genom sin oumbärlighet för det hela. Han önskar därför en sammankomst av samtliga medverkande under ledning av regissören och i kapellmästarens närvaro, där verket läses med rollfördelning och dramatiskt uttryck.
I FORMEN. Sidan 4