Av Hugo Rosén
Viljan eller jaget, som för filosofen Fichte varit den transcendentala förutsättningen för fenomenvärlden, drogs av Schelling och Schopenhauer in i denna värld såsom dess intimaste och mest centrala erfarenhet. Och denna dunkla, halvmedvetna, genom hela tillvaron böljande aktivitet var för dem ˮtinget i sigˮ, den objektiva verkligheten, som alltså var direkt åtkomlig för erfarenheten.
Därmed hade de lämnat Kants kunskapsteori och återvänt till den religiösa mystikens, enligt vilken verklighetens väsen gör sig känt för oss såsom makt, vilken vill gripa oss helt. Därmed hade de också funnit nyckeln till den hela livet genomgående spänningen mellan självbevarelse och självhängivelse, mellan moral och religion.
Motsättningen möter i Schopenhauers huvudarbete, ˮDie Welt als Wille und Vorstellung“ (Världen som vilja och föreställning). Viljan är det dunkla djupet, som på mäktiga vågor driver och bär individualitetens av kunskapsformerna timrade farkost. Tydligen sammanhållen även och framför allt av den personlighetens inre trohet mot sig själv, som är moralens väsen. På motsvarande sätt höra vi Nietzsche tala om dionysisk livsberusning och apollinisk behärskning. I förtätad symbolisk form hade båda företeelserna mött honom i Richard Wagners konstverk, den förra i det mångstämmiga orkesterbruset, den senare i skuggestalterna på scenen.
Därför kunde Nietzsche skriva om ˮtragediens födelse ur musikens andeˮ. Medan Schopenhauer i sin individualitets bräckliga farkost plågas av sjögången och längtar till den strand ˮdär böljor sig ej hävaˮ, skulle Nietzsche helst velat kasta sig på huvudet i de upprörda vågorna. När Wagner sedan gör detta i ˮTristanˮ är Nietzsche i högsta grad med på noterna, men hans starka moraliska instinkt reser sig mot personlighetens upplösning; han försöker hänsynslöst hävda den och förneka sin kärlek till Tristan-musikens ˮschauerliche und süße Unendlichkeitˮ (hemska och söta oändlighet).
Även Wagner är för mycket västerlänning för att stanna vid upplösningens evangelium; via medlidandet kommer han fram till en mildare och mera människovänlig etik än den som Nietzsche förkunnade i strid mot sin innersta känsla.
Dessa tre, Schopenhauer, Nietzsche och Wagner äro i sitt inbördes förhållande så typiska för ’den moderna människans’ reaktion mot kristendomen, att de äro värda den största uppmärksamhet. De äro ingalunda passés; de äro oförminskat aktuella genom sin grunduppfattning om spänningen mellan individualiteten och det överpersonliga.
Jag har tidigare skrivit en bok om ˮLivsproblemet hos Nietzscheˮ och vill nu ägna Wagner en liknande undersökning.
Det som drivit mig att skriva den är alltså icke en önskan att öka den sedan förut alltför stora Wagnerlitteraturen utan helt enkelt ett oavvisligt behov att komma till klarhet om, vad Wagner egentligen ville ha sagt med sitt omfångsrika och åtminstone skenbart motsägelsefulla verk. Om någon annan av de många beundrare han fortfarande har, känner samma behov, kanske denna lilla skrift kan ge någon vägledning.
För mig har Wagner alltifrån tidiga ungdomsår varit en källa till festglädje. Han är stor nog att överleva modets växlingar, och kan komma att göra det – om vi taga honom för vad han är, ett unikum, och icke vilja göra honom till något slags mönster.
Detta är icke något lärt arbete. Jag har icke kunnat – och knappast velat – belasta det med någon lärd apparat. Min huvudkälla – näst Wagners egna musikdramer – har varit Richard Wagner: “Gesammelte Schriften und Dichtungen in zehn Bänden” (Samlade skrifter och dikter i tio band).
Om Wagner har jag huvudsakligen anlitat ett par författare, som med kärlek till Wagners konst förena en vaken kritik, Friedrich Nietzsche och Thomas Mann. Mina talrika citat har jag i regel avstått från att noggrant belägga, särskilt om det är Wagner själv, jag citerar. Antingen återfinnes det anförda stället med lätthet i något av hans verk eller också finns det någonstans i den snårskog som utgörs av hans teoretiska skrifter, och där har den intresserade lekmannen för vilken jag skriver, i regel varken tid eller lust att leta efter det.
Själv är jag musikälskare men icke musiker, tänkare men icke yrkesfilosof. Någon fullständighet har jag icke eftersträvat, alltså konsekvent gått förbi sådant i Wagners produktion, som stannat vid blotta ansatser, och hållit mig till de verk som han själv erkänt som sina äktafödda barn. Det sagda må tjäna till belysning av mitt lilla arbetes både brister och förtjänster. Det är skrivet av en ˮder nichts weiß von der Tabulaturˮ (som intet vet om tabulaturen).
Stockholm i maj 1958
Hugo Rosén
Där Hugo Rosén citerar ur Wagners musikdramer har den ursprungliga tyska texten kompletterats med svensk översättning av Sven Lenninger (http://forlag.lenninger.se). Texterna återges med tillstånd från Sven Lenningers efterlevande.
Övriga tyska citat har efter bästa förmåga översatts till svenska av Astrid Haugland och Nils-Göran Olve. Båda har även korrekturläst manuskriptet.