Två sakkunnigutlåtanden …

… beträffande tillsättning av professur vid Hammarklaver-Akademin.

DISKOFILKLUBBEN I LUND: På Gert Cervins förslag utlyste styrelsen för “Diskofilklubben i Lund” en professur i Hammarklaversonaten, (Sonat nr 29 opus 106 av Ludwig van Beethoven).
Följande två “sakkunnigutlåtanden” publicerades i “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund” årgång 4 nr 2, november 1958.

Det var många som sökte:

  • Wilhelm Backhaus
  • Wilhelm Kempff
  • Egon Petri
  • Solomon Cutner
  • Yves Nat
  • István Nádas
  • Artur Schnabel (behörighetsförklarades icke)
  • Friedrich Gulda (drog tillbaka sin ansökan)

Gert Cervin och Bertil Cavallin, medlemmar i Diskofilklubbens styrelse, författade var sitt sakkunnigutlåtande.

I. Utlåtande av Gert Cervin

Detta sakkunniguppdrag har ur en synvinkel varit lätt och angenämt. Redan den inledande orienteringen på fältet gav vid handen, att en och endast en av de sökande kunde ifrågakomma för förstaplaceringen. När Yves Nat för åtskilliga läsår sedan deltog i konkurrensen om en lärostol av visserligen icke fullt så maktpåliggande karaktär som den det nu gäller att besätta, yttrade sakkunnige Marcel Proust i klämmen till sitt utlåtande:

Son jeu est d’un si grand pianiste qu’on ne sait même plus s’il est pianiste du tout car ce jeu est devenu si transparent, si rempli de ce qu’il interprète que lui-même on ne le voit plus et qu’il n’est plus qu’une fenêtre qui donne sur un chef-d’oeuvre.

Denne store pianists spel är sådant att man inte längre vet om han alls är pianist, för hans spel har blivit så genomskinligt, så fyllt av det han tolkar, att man inte längre ser honom, han har bara blivit ett fönster, genom vilket man ser ett mästerverk.         

Det är dock först Nats tolkning av Hammarklaversonaten som har uppenbarat den fulla innebörden i detta Prousts uttalande. Hos denne pianist upplever vi sonaten med en remarkabel frihet från utgångshypoteser, de vare aldrig så snillrika, och stödkonstruktioner, de vare aldrig så välbyggda. Bland mängden av alternativ har Nat, med i grunden osannolikt skarpsinne, utvalt ett, som med goda skäl kan antas approximera till tonsättarens.

Markanta svårigheter sätter in när det gäller platserna 2 – 4. Konkurrenterna är i bokstavsordning Backhaus, Nadas och Petri, vilka jag samtliga förklarar ha styrkt en utmärkt god kompetens. Att jämställa dem i ett rum vore med hänsyn till de konkreta omständigheterna icke oberättigat, men skulle å andra sidan strida mot sakkunnigförfarandets idé.

Den väsentliga frågan är denna: hur skall Nadas’ tolkning med dess geniala särart bedömas i förhållande till de två äldre kollegernas lärda och skarpsinniga specimina inom ämnets centrala delar? Hade frågan gällt tillsättning av platserna 1, 2, 3 hade situationen onekligen varit desperat. Efter omsorgsfull prövning, men samtidigt utan att kunna bygga någon mur mot framtida samvetskval, finner jag att Backhaus och Petri bör ha försteg framför Nadas.

Backhaus uppföres i andra rummet. Hans tolkning har det största formatet av alla. Kontrasten mellan begynnelsens tunga grandeur och slutfasens befriande eld må vara den sökandes egen uppfinning; den inramar under alla förhållanden en av samtidens största pianoprestationer.

När Petri uppföres i tredje rummet grundas detta på att hans attityd saknar något av det självklart bjudande hos Backhaus, liksom även den artikulatoriska skärpan måste gälla som en aning mindre prononcerad. Men lika klart är, åtminstone vid tidpunkten för detta utlåtandes formulerande, att Petris mognade och sällsynt allsidiga visdom berättigar honom att placeras före Nadas.

Det är visserligen icke den sakkunniges uppgift att kondolera en sökande för den hedrande fjärdeplacering han gjort sig förtjänt av, än mindre att förse honom med råd och vinkar hur han inför framtida konkurrenser skall kunna stärka sin ställning. Jag tillåter mig dock observera, att Nadas är den ende av de sökande som icke publicerat något arbete inom någondera hjälpdisciplinerna 111 och 120.

Betydande är det steg som denna gång skiljer fjärde och femte plats. Jag placerar på den senare Solomon (Solomon Cutner, mer känd som ”Solomon”. AH), vilken jag finner ha dokumenterat relativt god kompetens. De neddragande omständigheter som tvingat mig att införa det inskränkande adverbet, är framför allt planläggningens excentricitet jämte en tendens, förvånande hos en så god tekniker, att träffa snabba tempi något ovan den optimala punkten.

Återigen ett avstånd, varefter Kempff inledes för att bestiga sjätte rummet. Jag förklarar honom kompetent. Jag vill inte förtiga, att grava tvivel gjort sig märkbar på ett tidigare stadium av ärendets handläggning. I betraktande av en ganska livlig fuga vore det dock inhumant att förvägra denne sökande den ringa uppmuntran som kan ligga i sistaplaceringen på ett sakkunnigförslag.

Samtidigt som jag avslutningsvis förklarar Schnabel inkompetent, vill jag med skärpa utsäga att denne sökande måste anses ha gjort sig skyldig till grov missaktning mot härvarande Hammarklaver-Akademi genom sin underlåtenhet att, på ett tidigt stadium av detta befordringsärende, självmant evaporera.

Gert Cervin

II. Utlåtande av Bertil Cavallin

I min sammanfattning vill jag först något litet dröja vid ett förhållande som det senaste halvåret varit föremål för mycken offentlig uppmärksamhet: De sökande var, som bekant, från början åtta. När Akademiens båda sakkunniga gav uttryck åt sin bestämda uppfattning att sökanden F. Gulda borde återkalla sin ansökan, menades det i vissa kretsar, att ett sådant handlingssätt icke vore förenligt med de vedertagna principerna för ett sakkunnigförfarande. Jag vill här endast säga, att det känns som en stor lättnad att slippa utsätta Gulda för en bedömning, inför vilken denne icke skulle komma att visa sig som annat än den klarast inkompetente av sökandena.

De återstående sju synes det lämpligt att uppdela i två grupper.

Grupp I består av Nat, Nadas, Petri och Backhaus. I sin tur kan en klassificerande uppdelning ge tre fraktioner: Nat – Nadas – Petri & Backhaus.

Utan tvekan placerar jag Nat främst: tekniskt inte bara rutinerat skicklig utan också tveklöst djärv och så höjd över de manuellt tekniska problemen som bara en stor pianist är det. En fraseringens mästare av sällan hörda mått; den klara och självklart betvingande logikens bäste företrädare bland sökandena.

Återstår så: gruppen Petri – Backhaus samt Nadas. Efter viss tvekan har Nadas givits andra rummet, gruppen det tredje; skall någon av Petri och Backhaus ha försteg, vill jag ge Petri detta.

Nadas spelar inte repris i sats 1, hans tempi kan ibland synas retfullt och utmanande långsamma. Dessa är hans enda laster – och den senare av dem är ingalunda av allvarligt slag – tvärtom är de långsamma tempi en integrerande del i Nadas’ konstnärskap och ger i sällsynt grad möjligheter till utsökt profilering, som på ett lysande sätt tas till vara. Klart bör framhållas att Nadas utan varje tvivel är den, som spelar mest väl. På många punkter är hans tolkning på ett nytt sätt genomlysande, på flera ställen är han den som visar det originellaste greppet på uppgiften.

Hos både Backhaus och Petri möter oss en tydlig tendens till cumulation. När försteg ges Petri sker detta därför att denne ännu mera klart än Backhaus från början lyckas med både att forma satser och fraser som självständiga enheter och att låta dem uppgå i sonatens väl övertänkta helhet. Ett påpekande förtjänar Petris på många punkter heroiska frasering; han är bland annat en av rubatots, det meningsfyllda rubatots, få mästare.

Mot Backhaus kan invändas att konceptionen, i sin storslagenhet, då och då kan synas förströdd, tankspridd; helhetsintrycket blir ändå det av en helt magistral och auktoritativ interpretation.

De återstående sökandena, Grupp II, placeras i ordningen Solomon, Kempff och Schnabel.

Solomon och Kempff förklaras båda fullt kompetenta. Väl måste framhållas att Kempff tekniskt är mindre helgjuten, men han lyckas forma sonaten i enlighet med de, visserligen i grunden rätt enkla, intentioner han gjort till sina.

Solomons intentioner är långt ifrån enkla. I oroväckande grad närmar de sig det bisarra, det alltför djupt och tänkande ädla, det alltför upphöjt heroiska; hans grundprinciper synes väl mycket bryta mot sonatens formella struktur. Men som det med yttersta skärpa måste framhållas, att Solomon med stor, ja rentav förvånande, skicklighet och smak framför sonaten måste han ges försteg före Kempff, i all synnerhet som hans mål trots allt synes vara större och värdigare än den tyske kollegans.

Att inkompetensförklara Schnabel synes oundgängligen nödvändigt. Gulda undanskaffades på det att inkompetensförklaringen icke, såsom ett åskslag, måtte drabba denne unge österrikare. Fallet Schnabel är av väsentligen annan karaktär. Genom sin allmänt spridda Beethoven-edition med dess attityd av pontifical värdighet gentemot publikum, sina flitiga grammofoninspelningar, sina många klaveruppträdanden, sin privata lärarverksamhet har han − inte minst med en välvillig och gynnande kritikerkårs hjälp − för allmänheten format bilden av sig själv som den store Beethoventolkaren, på en gång intellektuellt penetrerande och känslomässigt djup och ädel. Någon som helst möjlighet för en sådan sökande att undandra sig bedömning föreligger icke; ej heller har sökanden eller någon annan uttalat någon önskan att avstå.

Det får anses en akt av upplysning att förklara Schnabel inkompetent. Hans syften i yttersatserna är bisarrt förvridna, hans omdöme ej klarare än att han inte vill inse sin oförmåga att genomföra de ställda kraven. Fraseringen är betydligt oftare affekterad med dragning ät det äckliga än den kan rubriceras som i god mening ädel. Omdömet kan synas hårt − jag vill förklara att det, utan någon som helst ansträngning eller orättvisa, betydligt kunde skärpas, särskilt som sökandens tekniska handlag med klaviaturen icke berörts.

Sammanfattningen blir alltså, att alla förklaras ha på tillfredsställande sätt styrkt sin kompetens, Schnabel undantagen. Första rummet ges åt Nat, andra åt Nadas, tredje åt Petri och Backhaus med något försteg åt den förre. Följer så Solomon och Kempff, båda kompetenta, ehuru på ett avgjort lägre plan.

Bertil Cavallin

På Youtube kan du jämföra de olika kandidaternas tolkningar av Beethovens Hammarklaversonat: