Låt det vara klart: vill man uttala sig om en musikalisk prestation, får man tillstå, att ett sådant uttalande måste grundas på fasta, åtkomliga och åtminstone delvis kontrollerbara omdömen.
Av Bertil Cavallin (1958)
DISKOFILKLUBBEN I LUND. Bertil Cavallins artikel om dirigenten Bruno Walter (1876 – 1962) är hämtad ur “Meddelanden från Diskofilklubben i Lund”. Årgång 4:2. Mars 1958.
Skulle det inte vara möjligt att med en viss säkerhet kunna säga något i hithörande frågor, vore det, tycks det, lika så gott att avstå med en gång; och samtidigt avsvärja sig all den analytiska inställning som får mången att vid t.ex. ett skivinköp vilja välja mellan olika prestationer.
Välja, kritisera och värdera bör man inte vara rädd för, särskilt inte om man är ute i komparativa ärenden. Innan vi ger oss ut på ett helt kort jämförande strövtåg, bör påpekas att i utrustningen ingår partitur jämte någon form av takt- eller tidmätare.
Partituret är det till Mozarts Jupiter-symfoni (Symfoni nr 41 i C-dur. AH). De tolkningar av verket som skall beröras är från 1936 och 1956; tillkommer så ett utförande som är ungefär tio år yngre än det första och ungefär tio år äldre än nummer 3. Dirigent i alla fallen är Bruno Walter (född 1876 i Berlin, död 1962 i Beverly Hills. AH), assisterad i nr 1, nedan kallad Ur-Jupiter, av Wien-filharmonien, i nr 2 och 3 av New Yorks filharmoniska symfoniker.
Först tidtabellen:
| Ur-Jupiter (1936) | Nr 2 (ca 1946) | Nr 3 (1956) | |
| I | 8:08 s.r. | 7:44 s.r. | 8:20 s.r. |
| II | 8:14 s.r. | 7:38 s.r. | 8:40 s.r. |
| III | 4:29 s.r. | 4:50 s.r. | 4:42 s.r. |
| IV | 6:34 s.r. | 5:54 s.r. | 6:33 s.r. |
Tydligt är att den som med ledning av ovanstående vill finna en klar utvecklingslinje måste gripas av förtvivlan: blott med djärva transpositioner kan en, efter smak retarderad eller accelererad, kurva ernås. Vad som till synes utan svårighet låter sig utläsas är ett beriktigande av påståendet, att Walter förlorade sin själ i Staterna (Mellan-Jupiters jäkt) men hur han tycks inte bara ha återvunnit densamma utan blivit ännu mera själisk på ålderns dagar.
Vi formulerar en annan utvecklingsgång. Walter har sedan flera decennier sagt nej till det alltför eleganta Mozart-spelet. Utan att vilja rikta den beskyllningen mot Ur-Jupiter, att elegansen skulle vara dess förnämsta egenskap, anar man en svag underton av den Gudomlige här. Ett eller ett annat lustrum senare hade Walter tänkt om, med den starkt aktiva Mellan-Jupiter som resultat. Ytterligare något längre fram (“im hohen Alter”) finner han, att det var en god åtgärd att som i nr 2 taga steget från elegans till aktivitet; men, har han sagt sig, det finns andra sätt att avvärja faran på. Så uppsteg han på nytt på pulten och exekverade nr 3, fylld av tyngd och majestät i stora portioner, med stark emfas på det sångbara spelsättet och med inslag av ritardandi på lämpliga punkter.
Belysande är sats 1:99 ff (sats 1 takt 99 och följande). Ur- och Mellan-Jupiter saknar varje ritardando under det att det i nr 3 verkar som om Walter skulle kunna tänka sig ett sådant. Det följande temat är i Ur-Jupiter utan vidare elegant, med legatobågar och staccatopunkter noga iakttagna. Nr 2 och 3 saknar elegans i lagens mening, men nr 2 har svikt som delvis kan förklaras av det valda, snabbare tempot. I nr 3 har temagruppen blivit till en liten marsch som hålles i fasta tyglar och där reellt staccatospel saknas. Ett sådant kan nämligen ge intryck av lätt elegans, vilket icke synes ha varit meningen.
Samma sats 276 ff är Ur-Jupiter avgjort “im Tempo” och återhållsam. Tempo hålles i nr 2 och 3 men särskilt nr 2 har en slående hetta i frasering och dynamik som lyfter Mozart ur den wienklassicistiska sfären. Den stundtals förkrossande tyngden i nr 3 medför ett svagt ritenuto i 1:49 ff.
I sats 2 fäster man sig hos Ur-Jupiter vid det goda piano-spelet, som visst inte är borta i de senare tolkningarna, men som där, när så ansetts önskvärt, fått vika för ett cantabelt tänjbart mf. De oroliga avsnitten (t.ex. 18 ff) är pådrivande i 2 och 3, klart återhållsamma i Ur-Jupiter.
Menuetten har blivit långsammare med åren, fått mer eftertryck. Enahanda är förhållandet i Walters Haydn 96 från ca 1956 jämförd med den från 1938 5:30 – +4:58 [1].
I finalen kan till en början noteras att primviolinernas staccaterade åttondelar 86 ff får kallas lekande i Ur-Jupiter; har lätthet och snärt i nr 2, men knappast någon av dessa egenskaper i nr 3!
Den sista inspelningen gör som nämnts ett intryck av majestät: här i finalen förstärkes detta intryck inte bara av den mot slutet adjungerade basunkören (varför och varifrån? – månne som en, låt vara klen, tröst för bortraderingen av Süssmayers flitiga basunstämmor i Requiem? Om sistnämnda företeelse kan man höra på Col BW 80) utan också av kontrabasarna 389 ff när de lösgör sig från celli. Alla tolkningarna betackar sig för ritardando à la Beecham.
Tilläggas kan att när temat 36 ff spelas ut mot ett kontrasubjekt har det i Ur-Jupiter ett lätt tryck på ettan i varje takt (alltså ungefär sfz – p), något som helt saknas i 2 och 3 där temat flyter lugnt. Man kan jämföra finalen i Haydns 96 som i den nya inspelningen är betydligt mer ofraserat, har mer av perpetuum-mobile-karaktär än i den äldre inspelningen.
Men är det inte så att Mellan-Jupiter är jäktad och alltför amerikansk? Den är mycket amerikansk, så är det: men inte jäktad (erfarna komparatorer visar med hjälp av Tidböcker[2] att den ingalunda är extremt snabb). Vi har Walters egna ord på att ålderdomen gärna väljer de snabbare tempi – och finner att han, som ibland sker, inte tvekar att dementera sig själv.
Men även om tempo rätt avsevärt skiljer nr 2 från nr 3, bör man anse dessa båda bilda front mot Ur-Jupiter.
Sedan kan man tycka att det är synd att Walter inte valde metod 3 (tyngd och majestät) först och nr 2 sedan – så hade den aktive Jupiter konserverats med modernaste hjälpmedel, och den walterska tesen om tempi upphöjts till lag.
[1] Med +4:58 avses en visserligen icke belagd men dock sann tid – sedan nämligen tid tillagts för den i Wien icke spelade andra menuettreprisen uppkommer den verkliga tiden +4:58 istället för den spelade 4:16.
[2] ”Tidböcker” syftar på Johann Theodor Tidböcker, den lärde och oerhört beläste tyske musikvetenskapsmannen, vars livsverk till stor del publicerades redan under 1800-talets senare hälft.
På Youtube kan du bl.a. hitta följande inspelningarna av Mozarts ”Jupitersymfoni” (Symfon nr 41 i C-dur) med Bruno Walter:
- Vienna Philharmonic Orchestra 1938
- New York Philharmonic Orchestra 1948
- New York Philharmonic Orchestra 1956
Bruno Walter och Mozarts Jupitersymfoni på Youtube
Tidigare artiklar för Diskofilklubben i Lund
Minnen från “Diskofilklubben i Lund” av Thorsten Lunderquist
Ej som en främling av Bertil Cavallin
Cavallins Klemperer-artikel från 1958. En kommentar av Nils-Göran Olve till artikeln “Ej som en främling”