Den franske författaren Charles de Pougens skrev 1824 en novell som handlade om en apa, ”Jocko”.
Redan året därpå var det premiär på Théatre de la Porte-Saint Martin i Paris på ett drama som byggde på de Pougens novell. Stycket var skrivet av Jules-Joseph Gabriel och Edmond Rochefort och hette “Jocko, ou le singe du Brésil”, dvs. Jocko, eller apan från Brasilien. Det var en blandning av musik, dans och pantomim. Koreografi: Frédéric Auguste Blache. Musik: Alexander Picinni.
AV GÖRAN TEGNÉR
Handlingen var följande: en rik portugisisk plantageägare fångar en apa i Brasilien. På vägen tillbaka över Atlanten till Portugal, lider fartyget skeppsbrott; apan räddar plantageägarens son, men omkommer själv. Redan vid andra föreställningen kräver dock publiken att apan ska överleva.
Baletten hade en oerhörd succé, och framfördes på flera teatrar i Paris och runtom i Frankrike. Den som spelade Jocko – överst i rollförteckningen – var en dansör och mimare som hette Charles-Francois Mazurier, som bokstavligen syddes in i en hud av något slag, eller kanske någon pälsimitation. Det här var ju före blixtlåsets tid. Hur aplikt han agerade vet vi ju inte, men han gjorde uppskattade krumsprång.
När man ser litografin som visar Mazurier som ”Jocko” verkar det som om man inte hade någon särskild art i tankarna. Rent allmänt var väl kunskapen om exotiska djur ganska dålig bland allmänheten. Även om man i London grundade “The zoological society” 1826 – dvs. året efter föreställningen vi talar om här, så öppnade ett Zoo för allmänheten först 1847. Så publiken hade inte äkta levande apor att jämföra med.
Mazurier blev snabbt inbjuden också till Covent Garden i London. Under tre veckor uppträdde han i baletten “Jocko, the Brazilian Monkey”, där han spelade den ju stumma rollen som apan ”Jocko” i en för övrigt engelsk ensemble – stor succé! Av rollförteckningen förstår man att det var ett verkligt drama: här finns plantageägaren Fernandez de Ribera, hans son Juan, 7 år, här spelad av miss Greeneer, plantagens uppsyningsman med son, två sjömän och sist men inte minst, apan ”Jocko”.
Populariteten gjorde att man i städerna där baletten uppfördes, döpte företeelser i vardagen efter ”Jocko”: ”Jocko”-klänning, ”Jocko”-solfjädrar (med ett motiv ur baletten), frisyrer och till och med ett bröd.
Man kan undra vad det var som gjorde temat så oerhört uppskattat, hur upplevde man denna “apa” på scenen? Var det bara roligt, eller fanns det en liten kittling av skräck med i bilden? Med tanke på att väldigt få – med undantag för upptäcktsresande, hade sett apor i verkligheten – var det ju ont om förebilder för apornas rörelsemönster för dem som spelade ”Jocko”.
1826 sätts baletten upp också på Théatre de la Monnaie i Bryssel, av Jean-Antoine Petipa, far till Marius Petipa, som under andra hälften av 1800-talet gjorde en stor karriär i S:t Petersburg. I Bryssel spelas ”Jocko” av den franske dansören Étienne-Hughes Laurençon, som var komisk dansör vid teatern.
Samma år, 1826, satte Filippo Taglioni upp stycket i Stuttgart under titeln “Danina, oder der brasilianische Affe”, en starkt förändrad version. Filippo, eller Philippe, Taglioni var en italiensk balettmästare, som några är i början av 1800-talet varit premiärdansör vid Kungliga Teatern i Stockholm, och sedan återkommit dit 1818 som balettmästare. Men han lämnade Stockholm efter bara några månader. I sin uppsättning hade han i en av de kvinnliga rollerna sin dotter Marie Taglioni, som han själv utbildat; hon ansågs redan som en av Europas främsta dansöser. ”Jocko” spelades av Franz Fenzl, som var anställd som “Grotesktänzer” vid hovteatern i Stuttgart. Musiken var av Peter Joseph von Lindpaintner.
Marie Taglioni var den första ballerinan som nästan uteslutande dansade på tårna – “en pointe” – och samstämmiga omdömen var att hon tycktes sväva. Det måste ha varit en oerhörd kontrast mot apan, i det här fallet Franz Fenl, som väl redan i normala fall hade en speciell dansstil. Av litografin ovan att döma kunde han föra sig som en apa.
Det verkar som om stycket, i bearbetad form, sätts upp i Prag samma år, 1827. Tagebuch der deutschen Bühnen för året redovisar “Jocko, der brasilianische Affe, grosses Melodrama mit Chören und Tänzen in 4 Akten, nach dem Französ. des Gabriel bearbeitet. Musik von Musikdirektor Hrn. Elsner” (sannolikt inte den Joseph Elsner som undervisade på konservatoriet i Warszawa och som var Chopins lärare).
Roller:
- Fernandez, portugisisk köpman, ägare till en plantage
- Dennes hustru
- Fernando, deras son
- Pedro, uppsyningsman på plantagen
- Dominik, dennes son
- Cora, en ung slavinna
- En skeppskapten
- En skeppslöjtnant
- En brasilianare
- En matros
- ”Jocko”, en apa, Hr. Fenzl
- Matroser, morer, brasilianare och brasilianskor. Scen: Brasiliens kust.
Uppräkningen avslutas lakoniskt: “hat misfallen”.
Som vi ser spelas ”Jocko” också i Prag av Franz Fenzl, som i Taglionis uppsättning i Stuttgart spelat på sin hemmascen.
Stycket om apan ”Jocko” var alltså, i litet olika versioner, oerhört populärt under större delen av 1800-talet. Svensk publik var inte obekant med stoffet, för de Pougens novell som nämns i början hade översatts till svenska och fanns i boklådor runt om i landet redan sommaren 1825, under namnet “Jocko, en indisk händelse”. Och Post- och Inrikes Tidningar rapporterar då att “en mängd moder derstädes (i Frankrike) uppkommit, som bära nämn efter Jocko”. Men moderna kanske snarast har att göra med pjäsen och baletten. Kanske har det franska uttrycket “faire le singe” och det svenska “spela apa” sitt ursprung i det intresse man hade för stycket i alla dess former.
En sannolikt anspråkslösare version än de omtalade gavs av Herr Venetiens resande sällskap i Malmö och Göteborg senhösten 1829. “Jocko eller Den Brasilianska apan” betecknas där “historisk och komisk Pantomim i 2:ne Akter”. I Göteborgs Dagblad 12 december 1829 tillägger man i annonsen för föreställningen: “Denna gången skola dekorationer och Machinerie arrangeras för Andra Akten bättre än wid den sista representationen af denna Piece”. När Herr Venitien kommit till Stockholm i augusti 1830 har titeln blivit “Jocko, eller Apan beskyddad af magin”.
Och i Aftonbladet heter det 25 juni 1831 att “ingenting blifvit mera modernt, än att härma apor”. I svenska tidningar ser man under 1830-talet att titeln “Jocko eller Den Brasilianska apan” används av kringresande gymnaster, för inslag i apdräkt i gymnastikuppvisningar. Men också musiken till baletten i en av versionerna kom att bli känd: Stockholms Dagblad gör i september 1840 reklam för en utomhuskonsert i Stockholm, där en “fullstämmig Militär-Orchester” bl.a. kommer att spela en Espagnole ur baletten ”Jocko”, med musik av Lindpaintner, dvs. Taglionis balett från 1826.
Men intresset för den “fullständiga versionen” höll i sig: en uppsättning i Tunis så sent som 1899 finns redovisad. Genom detta stycke kom ”Jocko” att bli det namn man gärna gav apor. Det är också det namn som ofta ges åt leksaksapor; en särskilt fin tillverkades av Steiff, ett tyskt företag som grundades 1880, och fortfarande finns.
”Jocko” från 1825 kan ses som början till det som under 1900-talet blev filmer som skräckfilmen King-Kong från 1933 och Apornas planet.
Författaren ägde i början av 1940-talet en liknande Steiff-apa, som hette ”Jocko” – han bara hette så. Han är sedan länge försvunnen. Denna text är tillägnad honom.
Göran Tegnér
Källor, samtliga från Internet, konsulterade 2020-03-27:
Charles-François Mazurier, Wikpedia fr
Dagligt Allehanda 1825-06-07; 1830-08-27. Kungliga Bibliotekets dagstidningsdatabas
Die Grazien. Blätter aus Baiern zum Nutzen und Vergnügen, Vol. 2. 1825. s. 336. Google Books
Étienne-Hughes Laurençon. Wikipedia fr
Gabriel, J.J. & Rochefort, E., Jocko, ou le singe du Brésil. Warwick Digital Collection
Göteborgs Dagblad 1829-12-12. Kungliga Bibliotekets dagstidningsdatabas.
Jocko, ou le Singe du Brésil. Wikipedia fr
Jocko, Wikipedia dt
Jowers, S & Cavanaugh, J., Theatrical Costume, Masks, Make-Up and Wigs. London 2000 Google Books
La Dépêche Tunisienne 1899-02-04
Malmö Tidning 1829-10-24. Kungliga Bibliotekets dagstidningsdatabas
Stockwell, A., Man-Monkeys. Internetreklam
Stockholms Dagblad 1840-09-15. Kungliga Bibliotekets dagstidningsdatabas
Tagebuch der deutschen Bühnen, Dresden 1827, s. 300. Google Books