Ingemar Schmidt-(Lagerholm) presenterar Arnold Schönbergs opera “Moses och Aron” under en sammankomst på Diskofilklubben i Lund, 1959 – inkl. kort handlingssammandrag med analys.
Detta vore emellertid grovt felaktigt ty vi har åtskilliga musikdramatiska verk från Schönbergs hand även om inte alla så lätt kan karakteriseras som operor.
Men vi måste veta att det förutom dagens “Moses och Aron” existerar tre enaktare: monodramat “Erwartung” från 1909, den som musikdrama rubricerade “Die glückliche Hand” från 1913 samt den komiska operan “Von heute auf morgen” från 1929.
“Moses und Aron” har dock inget gemensamt med dessa verk.
Det är en stort upplagd treaktsopera som skisserades 1926, vid vilken tid Schönberg tänkte sig verket som ett andligt oratorium, och det kan vara av intresse att veta att han då just hade skrivit ett skådespel med titeln “Der biblische Weg”, som så vitt jag vet ännu är opublicerat.
De två första akterna av “Moses und Aron” färdigkomponerades i Barcelona 1932, alltså efter uppfinnandet av tolvtonssystemet och efter de betydelsefulla Orkestervariationerna op. 31. Till den tredje akten, i vilken texten är mycket kort, fullbordade Schönberg aldrig musiken.
Den som vill lära om verket har åtminstone tre skrifter att vända sig till. Främst då andra upplagan av H. H. Stuckenschmidts bok om Schönberg, vilken har ett tillagd litet kapitel om “Moses und Aron”, vidare gör i bilagan till denna skivutgåva verkets översättare till engelskan Helen Forte en textkommentar och herr Milton Babbitt en analys av verkets tolvtonsbyggnad, slutligen finnes i oktobernumret 1957 av den engelska tidskriften “The Score” en artikel av Hans Keller, som till en tredjedel utgöres av polemik mot den engelska textöversättningen.
Nästa tredjedel upptar jämförelser mellan Schönberg och den kinesiska filosofen Lao-Tse, varefter författaren fastslår att Schönberg helt säkert icke kände till Lao-Tses verk. Den sista tredjedelen handlar om “Moses och Aron”.
Texten till “Moses och Aron” sammanställde Schönberg själv.
Det är uppenbart att han velat belysa sin livsåskådning och torgföra sitt dilemma som konstnär.
Vi kan av verkets karaktär sluta oss till att Schönberg tog avstånd från Bergs musikdramer, även om han inte öppet sade vännen Berg att han ogillade dem, och vi förstår så väl att Schönberg aldrig ville fullborda Bergs wedekindopera Lulu.
Textunderlaget finner vi i Andra Moseboken. Första akten följer bibeltexten nära men replikerna har bytt uttolkare på ett säkert mycket signifikativt vis. Andra och tredje akterna är i huvudsak Schönbergs egna.
Redan i verkets titel har tonsättaren velat antyda att det icke rör sig om ett bibliskt krönikespel. Aron stavas med ett “a” i motsats till den vanliga tyska stavningen med två “a”. Moses stavas med grekiskt “s” på slutet istället för som i gamla tyska bibelöversättningar hebreiskt utan “s”. Moses parti utföres konsekvent i s.k. talsång medan Aron är en lyrisk tenor. Detta symboliserar Moses talsvårigheter: “Meine Zunge ist ungelenk, ich kann denken aber nicht reden”.
Aron däremot kan tala med folket. Den djupare innebörden i Schönbergs sätt att uttrycka detta är mig förborgad. Möjligen skulle den vara att den i tanken starke stode utanför det sinnliga, symboliserat av sången.
Naturligtvis finns det i verkets musikaliska byggnad rytmiska grupperingar, instrumentationsdetaljer och speciella kombinationer av tolvtonsräckor, vilket allt har ledmotivisk betydelse. Vi skall emellertid inte nu belasta minnet med dessa detaljer, “Moses och Aron” kan ändå bli en tillräckligt svår nöt att knäcka.
Handlingen
I:1
Fösta scenen är fåraherden Moses samtal med den brinnande busken, vilken utgöres av en sjungande kör om sex solister, placerade i orkestern och alltid stödda av vissa instrument, samt en kontrasterande talkör, som gärna förstärker vissa betydelsefulla ord. Något förspel gives inte utan busken börjar genast mumla. Moses tvekar inför uppdraget att förkunna Guds ord men uppmanas att uppsöka Aron i öknen.
Vi märker vilken vikt Schönberg lagd vid att ställa de fonetiskt likartade orden ”einig” och “entzweit” mot varandra.
I:2
Andra scenen visar hur Moses och Aron mötas i öknen. Bröderna ställs genast i skarpaste kontrast mot varandra. “Reinige dein Denken, lös es von Wertlosen, weihe es Wahrem”, är ord från Moses mun som vi har god grund att anse som centrala i verket, om inte annat så av det yttre skälet att just dessa ord är de enda i hela verket som Moses tillåtes sjunga.
Som fonetiskt betydelsefulla ord tillkommer i denna scen “Volk” – “Gott” och “Denkgesetz” – “Knechtschaft”.
I:3
I den tredje scenen uppträder varken Moses eller Aron, men väl omtalas de av det förväntansfulla folket. Vad skall denna nya Gud kunna uträtta? En präst får tillfälle att missmodigt yttra följande: “Die alten Götter haben auch beschützt. Tat’s der eine nicht, wandte man sich an den andern.” För första gången i verket hör vi en kvinnlig solist: “Junges Mädchen”. Ett viktigt ord i denna scen är “opfern”.
I:4
Den fjärde scenen är aktens sista och mer än dubbelt så lång som de tre föregående tillsammans. Aron övertygar folket om sin kallelse med hjälp av de tre undren. Moses stav som blir till en orm. Moses spetälske hans som blir frisk (Aussatz är det tyska ordet för spetälska) och Nilvattnet som blir till blod. Textens ord har i stor utsträckning som möjligt fått onomatopoetisk betydelse . Sch-ljudet i det tyska “Schlange” utnyttjas tacksamt för att illustrera körens skräck inför den väsande ormen. Folket låter sig hänföras, slår ihjäl de egyptiska gränsvakterna och följer Moses och Aron ut i öknen.
Mellanspel
Mellan akterna har Schönberg placerat ett mellanspel, vilket måste betyda att han tänkt sig verket spelat utan avbrott. Kören viskar i pianissimo: “Wo ist Moses? Lange schon hat ihn keiner gesehen!”
II:1
Andra aktens första scen har bara manliga röster. Det är de 70 äldste som uttrycker sina betänkligheter. 40 dagar och Moses har ännu inte kommit ned från Uppenbarelseberget. Folket kommer att göra uppror.
II:2
I andra scenen tvingas Aron att ge vika. I två solopartier lovar han det påträngande, upprörda folket en bild som de kan dyrka.
II:3
I tredje scenen får vi se guldkalven. En sjuk kvinna släpar sig fram till den, rör vid den och blir frisk. En skara urgamla gubbar skänker som offer sina liv. En ung man uppträder förtörnad som ett slags Lill-Moses, men dödas genast av stamhövdingarna. Följer så tre fruktansvärda orgier. Först supning och dans, sedan förintelse och självmord. Här låter sig fyra nakna jungfrur offras av prästerna.
– Vi har den från Paris’ nakenkabaréer till Zürich och uruppförandet av “Moses och Aron” anlände Sten Bromans ord om dessa jungfrur: “Jag har då aldrig sett nakna jungfrur så påpaltade.” Men vi ska kanske inte begära att denne man ska visa detta verk någon förståelse.
Den sista orgien är en erotisk orgie där männen sliter kläderna av kvinnorna. Utmattat faller folket till marken.
II:4
I den endast en minut långa fjärde scenen kommer den rasande Moses ned från berget. Guldkalven förintas och folket flyr skräckslaget.
II:5
Den femte scenen är en uppgörelse mellan bröderna. Moses ryter: “Aron, was hast du getan?” och Aron svarar lugnt: “Nichts neues! Nur was stets meine Aufgabe war.” Aron försvarar sina handlingar men Moses vill alls icke förstå folkets materiella behov, förtvivlad slår han sönder lagtavlorna. Aron är inte sen att förkasta denna gärning: “Kleinmütiger!” Så slutar akten med Moses ord: ”O Wort, du Wort, das mir fehlt!”.
III
Tredje akten består av en kort scen, i vilken den som fånge visade Aron ställs inför Moses. Moses gör en klar distinktion mellan Guds idealitet och Arons misstolkning av Guds ord. Aron lyckas inte försvara sina handlingar och när han till sist släpps fri genom Moses stormodighet faller han död till marken, och Moses slutar verket med orden: “Vereinigt mitt Gott.”
Tredje akten är som nämnts icke komponerad, men det finns inget som tyder på att Schönberg ansåg verket vara färdigt med andra akten. Tvärtom talade han alltid om att han snart skulle ha sista akten klar och hans sista ord är att han vore införstådd med att sista akten utfördes talad om han aldrig skulle hinna komponera den. Så har dock hittills icke varit fallet vid något uppförande.
Trots att man i fackpressen aldrig ser annat än synnerligen positiva omdömen kan verket inte anses ha fått någon slutgiltig värdering. Många av körpartierna förefaller vara besvärande kompakta. Men en mycket smakfullt gestaltad scen är verkets andra, Moses och Aron i öknen med en utsökt flöjtintroduktion över flageolett-stråkar. Arons två soli i andra aktens andra scen är mycket vackra. Men kanske är det Guldkalvsscenen som gör starkast intryck. Den är med sina ytterligt variationsrikt instrumenterade orientaliska danser något av det mest koloristiska Schönberg har skrivit.
Guldkalvsscenen uruppfördes av Hermann Scherchen 1951 medan Schönberg ännu levde. I form av en radioutsändning i Hamburg uruppfördes sedan hela operan konsertant under Hans Rosbauds ledning i mars 1954. Det är ett band från detta framförande som vi har på skiva. Hans Herbert Fiedler talar Moses. Helmut Krebs sjunger Aron och Ilona Steingruber den unga flickan. Orkestern är från Nordwestdeutsche Rundfunk. Vi måste alltså hålla i minnet att det inte är någon studioinspelning och balansen mellan kör, solister och orkester ej alltid är idealisk. Schönberg menade förövrigt själv att verket till delar vore ouppförbart.
Hans Rosbaud uppförde för övrigt verket sceniskt den 6 juni 1957.
Ingemar Schmidt
ANTECKNING:
Den ungerska dirigenten, pianisten och kompositören Zoltán Kocsis fick tillstånd från Schoenbergs arvtagare att slutföra tredje akten av ”Moses och Aron”. Hans version hade premiär i Budapest den 16 januari 2010. På Youtube
AH.
Astrid Haugland:
“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner
Ingemar Schmidt-Lagerholm valde Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON” som tema för sin egen minnesstund.
Leif Aare:
”Moses och Aron” – imponerande men osensuell
Leif Aare:
Schönbergs opera “Moses och Aron” en omskakande upplevelse