Tidigare publicerat i ”Dagens Nyheter” den 28 maj 1973.
TEXT: Leif Aare
Arnold Schönberg, tolvtonsexpressionismens mästare, är fortfarande inte erkänd i hemstaden Wien, och hans utsikter hos den konservativa publiken kunde inte gärna förbättras av att hans verk iscensattes av en känd vänsterintellektuell. Trodde jag. Men jag trodde fel.
“Moses och Aron” blev succé. Götz Friedrich fick visserligen höra enstaka buanden när han visade sig på scenen efter föreställningen men hans verk hyllades entydigt. Sådana distinktioner är fullt möjliga i denna stad. För mig ter sig också denna “Moses” som en av de mest överväldigande och omskakande operaupplevelser någon scen kan erbjuda.
Men stycket är svårt. Svårt rent tekniskt för artisterna och för jättekören av ett par hundra sångare. Svårt också för publiken, eftersom det är fråga om ett tankedrama kring det centrala religiösa problemet hur man skall kunna föreställa sig det ofattbara, bur man skall kunna “tänka Gud”.
Tänkaren och visionären
Schönbergs libretto återger med smärre modifikationer händelserna i Bibelns Andra Mosebok. Religionsstiftaren Moses är en matematiskt ren tänkare. Han är fattig på ord och den djupaste abstraktionen är för honom Gud. Denne gud uppenbarar sig i den brinnande busken och befaller honom att föra sitt folk bort från det egyptiska slaveriet till det förlovade landet.
Tänkaren och visionären Moses får hjälp av sin bror Aron, sensualisten och folktalaren som inte ser Gud i abstraktionen, utan i underverket. Det är han som utför de övertygande miraklen, och det är han som ger folket den gyllene kalven som en gud. Hans motivering är att Gud finns i allt som är.
För Götz Friedrich är folket huvudperson. Folket ger Moses och Arons olika gudsbegrepp deras nödvändigaste sociala test. Moses absolutism och stränghet för till apati och undergångsstämning. Arons religion ger däremot bilden, ett gyllene djur som svävar i höjden och riktar fyra sökande ljus ner i scenmörkret. Bilden förlöser massans samlade sexuella kraft, som blir till dödens tvillingsyskon.
Samlag och ritualmord
Götz Friedrich har utan tvivel präglat inte bara regin, utan också koreografin och scenografin med dess geometriska evighetsperspektiv in mot Wienoperans djupa fond. Han ger båda den arkaiserande skönheten i första akten och sexual- och blodsorgien i andra med en konsekvens som sannolikt saknar motstycke i operasammanhang.
Det rådde fullständig tystnad i salongen under avsnittet med den gyllene kalven. Alla tycktes uppleva ett svart och farligt sug från brunst- och dödsatmosfären på scenen. I urtidsstämningen fanns ett sensuellt och estetiskt raffinemang som exploderade i till synes fullbordade samlag, och ritualmord.
Enligt Schönberg är alltså destruktion fortplantningens yttersta konsekvens. Både Moses och Arons gudsbegrepp synes omöjliga. På ett ganska märkligt sätt upphäver tonsättaren därmed motsättningen mellan de två begreppen. Abstrakttonen (=Mosestänkande) ligger i den systematiska tolvtonstekniken och det minutiösa detaljarbetet. Men det stränga systemet ger omsatt i musik en ny sorts sensualitet (= Arons tänkande) som med bibehållen konsekvens kan stegras till orgiastiskt raseri.
I jämförelse med detta är Stravinskys “Våroffer”- ett stycke oskyldig underhållningskonst.
Så tillkommer också de effektiva musikdramatiska konstgreppen. Moses (Rolf Boysen), som inte har talets gåva, talar sina repliker och skapar därmed en märklig “Verfremdungseffekt” medan Aron, som har folkets öra, sjunger i böljande, tekniskt komplicerade tenorslingor i högt läge. Här genomför för övrigt svensken Sven Olof Eliasson en prestation som svårligen kan överträffas. Guds röst tonar fram i en mixtur av sex solostämmor och sex talstämmor. De väldiga folkkörerna spänner från 12-stämmiga klangfält till viskande talsång, där bara enstaka nyckelord är urskiljbara.
Orkestersatsen som dirigeras med stor kompetens av Christoph von Dohnanyi, behåller drag från den ”klassiska”, välkända musiken, men tycks samtidigt spränga fras och symmetri till atomer.
Genom skikt efter skikt av associationer förs åhöraren, allt djupare ned intill gränsen för sitt eget undermedvetna. Kanske sprängs också den gränsen.
LEIF AARE
Astrid Haugland:
“Moses, det är jag det” – en minnesstund i tolv toner
Ingemar Schmidt-Lagerholm valde Arnold Schönbergs opera ”MOSES och ARON” som tema för sin egen minnesstund.
Ingemar Schmidt(-Lagerholm):
“Moses och Aron” – en svår nöt att knäcka?
Leif Aare:
”Moses och Aron” – imponerande men osensuell
Besetzung | 20.05.1973
| Musikalische Leitung | Christoph von Dohnányi |
|---|---|
| Inszenierung | Götz Friedrich |
| Bühnenbild und Kostüme | Rudolf Heinrich |
| Choreographie | Erich Walter |
| Einstudierung der Chöre | Norbert Balatsch, Helmuth Froschauer |
| Moses | Rolf Boysen |
| Aron | Sven Olof Eliasson |
| Ein junges Mädchen | Milkana Nikolova |
| Eine Kranke | Hilde Rössel-Majdan |
| Ein junger Mann | Heinz Zednik |
| Ein anderer Mann | Ernst Gutstein |
| Ephraimit | Gerd Nienstedt |
| Ein Priester | Walter Kreppel |
| Ein Jüngling | Erling Solberg |
| Vier nackte Jungfrauen | Hilda de Groote, Laurence Dutoit, Rohangiz Yachmi, Axelle Gall |
| Drei Älteste | Frederick Guthrie, Hans Braun, Hans Christian |
| Eine Solostimme | Hilda de Groote |
| Sechs Solostimmen | Liselotte Maikl, Olga Varla, Unni Rugtvedt, Kurt Equiluz, Hans Braun, Frederick Guthrie |
| Die zwölf Stammesfürsten | Murray Dickie, Karl Terkal, Mario Guggia, Kurt Equiluz, Fritz Sperlbauer, Horst Nitsche, Heinz Holecek, Siegfried Rudolf Frese, Hans Braun, Ljubomir Pantscheff, Alois Pernerstorfer, Otto Edelmann |
| Drei Schlächter | Gerhard Dirtl, Günther Falusy |
Källa: https://archiv.wiener-staatsoper.at/performances/12360#title
Hämtad:2020-03-29.