Under mina samtal med Ingemar Lagerholm hänvisade han ofta till sina minnen från Lund i slutet av femtiotalet, till Diskofilklubben och till sina vänner Gert Cervin och Bertil Cavallin. Det var tydligt hur han högaktade dem.
Själv köpte jag min första skiva vid den tiden, men som tioåring 1958 hade jag långt kvar till Cavallins perspektiv på Klemperer och Mozart. Mer än sextio år senare fascineras jag av ett par drag hos det han tar upp.
Ett är den analytiska ansatsen. Cavallin försöker belägga sina åsikter om Klemperers då nya lp med Mozarts symfonier nr 38 och 39 genom detaljerade hänvisningar till taktnummer, framför allt när det gäller balans mellan olika instrument och tempomodifieringar. Det är sällan vi läser sådant ens i fackpress numera.
Ett annat är hur han hävdar att Klemperers Mozart bryter med tidigare ideal. Cavallin talar om sunda tempi och en ny lätthet och svikt. ”Endast den i sin mullighet förhärdade kan stoppa till öronen inför denna form av orkestral organisation.” Detta om en dirigent som eftervärlden snarare förknippar med långsamma tempi, stor orkesternumerär och ofta tröga tempi.
Det finns flera förklaringar till att vi hör så olika. Möjligen var den 71-årige Klemperers tolkning 1956 piggare än de stereoversioner från 1962 av samma symfonier som vi numera hör oftare. Men dessutom började kort efter Klemperers död 1973 den utveckling som kallats ”tidstrogen” och ”historiskt informerad”, med kopior av äldre instrument och spelstilar, ofta inklusive ändrade proportioner mellan antalen stråkar och blåsare. Åtta förstafioler med sensträngar låter annorlunda än Klemperers kanske fjorton, förmodligen med stålsträngar. Våra öron har hört så många rabulistiska Mozart-tolkningar under det gångna halvseklet att vi lyssnar annorlunda än Cavallin.
Men han har rätt i att Klemperer lyfte fram blåsare och inte var någon trög dirigent. Via cd och dator kan vi lätt nå inte bara de två symfoniinspelningarna från 1956 som Cavallin lyssnade till. Vi kan också hitta Klemperers 78-varvsinspelningar från 1924-32, då han var den omsusade, vänstersinnade chefdirigenten för operaexperimentet Kroll-Oper i Berlin. Eller radioupptagningar från hans korta år i Budapest i slutet av 1940-talet. Där framstår hans tempoval ofta som direkt maniska, och förebådar de dirigenter som nu i fyrtio år har betonat att Mozart levde i en revolutionär tidsålder.
Klemperer bar med sig både sin tyska tradition och viljan att vara bildstormare. Det är de sena inspelningarna som präglat hans postuma rykte. De är i sitt slag märkliga, men ger inte hela bilden av denna banbrytande dirigent.
Numera vet vi hur hans karriär ständigt försvårades såväl av hans personlighet och konstnärliga mål som av bipolär sjukdom, där fleråriga maniska perioder växlade med letargiska. Till det kom fysiska problem, så att han mot slutet strokemärkt satt och dirigerade, nästan bara med en arm. Att döma av Peter Heyworths definitiva tvåbandsbiografi var det först från 1954, när han närmade sig de sjuttio, som han hittade ett slags balans i sitt arbete med Philharmonia-orkestern i London. Den skiva Cavallin anmäler var en av de tidigare frukterna av det samarbetet.
Klemperer kom också ganska regelbundet till Stockholm (och även till Köpenhamn där Lundaborna lättare kunde höra honom), sista gången vid sin 80-årsdag 1965. Mitt synintryck då var av en åldrad lång man som mödosamt tog sig till sin plats framför Filharmonikerna, där räcket surrats extra noga så att han skulle kunna stödja sig tungt mot det. Själva podiet hade tagits bort, och självklart satt han på en hög pall och tycktes tidvis mera presidera över musicerandet än aktivt leda det. Men blundade man – eller lyssnar man nu på radioupptagningarna – så är spelet märkligt livfullt, trots måttliga tempi.
Cavallin får ut mycket av de femtio minuterna på sin lp, säkert inhandlad för dyra pengar och sedan diskuterad i Diskofilklubben. Vi kan med några knapptryckningar gratis nå tjogvis med inspelningar och många, många timmar med Klemperer – tidig som sen. Vilket är bäst? Lyssnar vi alltför sällan med Cavallins omsorg? Eller omvänt: förstår vi potentialen hos Mozarts symfonier och Klemperers konstnärskap bättre än han kunde göra, just genom allt det vi lätt kan bekanta oss med? Utan att då kunna veta så gav oss Bertil Cavallin en del att fundera över, där i Lunds Diskofilklubb 1958.
Nils-Göran Olve
Bertil Cavallin: “Ej som en främling”