Sekterister åkallar Antikrist. Bild från DVD, Danmarks Radio (DR), 2002.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den radikalt ganska lekfulle Köpenhamnaren i öst som – så när som på några av sina sista år – aldrig på riktigt blev ripenser (Ribe) i väst. 16 symfonier med trevliga titlar, 7 stråkkvartetter. Men också en opera som har gjorts kanonisk i Danmark. Och det är den vi nu vill kasta ljus på: “ANTIKRIST”.
I kvasiperiferin av religiös sekterism har alltid funnits sexualism med eller utan ledargestalt. För att händelsevis hålla oss inom Skandinavien har vi norska haugianere, bohuslänska schartauianer, nordliga læstadianer. Också mera nyligen Knutby strax öster om Uppsala.
Det är i liknande landskap nämnde och måhända helt nyupptäckte Rued Langgaard befinner sig. Hopplöst provinsiell mitt i ’fullvuxen’ dansk miljonstad, ”Kongens by”. Sitt musikaliska hantverk behärskar han suveränt. En böljande hundramannaskara står honom klädsamt bi. En fröjd att lyssna till. Här pendlas det äkta musikdramatiskt mellan trettiotalsträsk och italiensk tempelglans.
År 2002 gjordes av paret Bente Lykke Møller och Staffan Valdemar Holm den DVD (1h35), som i Danmark har kanoniserats. Det var ett halvt decennium innan han tog på sig att i Stockholm regissera hela Ringen av Wagner. I sin iscensättning av “Antikrist” avstår Staffan Valdemar Holm från publik, men vi har en makalös ’bedehusförsamling’ som får fritt spelrum.
Holms övergripande regi bör nog beundras. Jag påminns om hans multi-Strindberg för SVT2 (Vasasagan 1998) Det vill säga nästan alla historiska dramer av Åjyst något förkortade i ett svep.. I Sverige välkände Thomas Dausgaard (Allan Petterssons Violinkonsert) dirigerar musikanter av ”idel ädel adel” från Köpenhamns operavärld.
I en slottssal (eller kyrkorum) frotteras det hos Langgard med alla dessa. I “Antikrist” har Holm monterat en spegelvägg för dessa ’religiösa’ självgodingar. Diverse mystiska företeelser kan anas. Holms Langgaardtolkning ger nog rum åt olika synsätt. Jag dristar mig att presentera ett, där det gäller den förträngda sexualiteten. Vi är många som potentionellt kan få förfärligt antikristliga drag. Vi kan dela upp oss i underklass, medelklass och överklass efter pretention och prestation.
”Överklassen” hamnar i statskyrkan, den judiska församlingen eller hos övriga institutioner med status. Medelklassen kommer till ”moderata” frikyrkoförsamlingar (Missionsförbundet, Evangeliska fosterlandsstiftelsen). Underklassen kan vi återfinna med fullt sexuellt våldsregister, exempelvis hos en så extrem sekt som Knutby, mitt i Sverige. Och vi vågar påstå att även “Livets ord” hör dit. (Mutatis mutandem för danska omständigheter.)
Denna langgaardska sekt av Antikristdyrkare har en gemensam ”hemmelighed”. Och jag skulle benämna detta så trivialt och enkelt som masturbation, onani (den bibliske Onan som släppte sin säd på hälleberget, 1 Mos 38). Onani diskuterdes ju häftigt fram och åter väldigt seriösa läkare emellan. Farligt (hjärnskada) eller absolut ofarligt. Paul Hindemith har en miniopera på 25 minuter med Sancta Susanna som onanerar intill altaret (1923).
Visst är det ofarligt att ta till sig – avnjuta – Rued Langgaards musik, vilken jag alldeles utan pejorativ avsikt skulle kalla ’självglädjande’. Samma gäller några av hans prominenta samtida: Szymanowski, Schreker, Pfitzner, Korngold, Debussy, Schoeck. Om än tämligen ytligt kunde jag samtala om detta med Bo Wallner under slutet av 1990-talet på café i Saltsjöbaden. Och nu skall vi inte dra in Richard Wagner.
I S-L