TEXT: Göran Tegner
Ulf Erik Hagberg var västgöte, arkeolog och så småningom uppskattad chef för Västergötlands museum i Skara och senare för Historiska museet i Stockholm. Han ledde flera stora utgrävningar, bl.a. av offerplatsen Skedemosse och Gråborgs fornborg, båda på Öland. Han var också, innan han blev museidirektör, chef för Historiska museets järnåldersavdelning, vars lokaler var belägna högst upp under taket; med en liten hiss kunde fyndbackar fraktas upp.
Han var kortväxt, dynamisk och energisk, med stor bredd, och han hade en förmåga att dela med sig av sina kunskaper på ett medryckande sätt, något han gjorde i många föredrag runt om i Västergötland.
Under hans tid som landsantikvarie i Skara påträffades en stor depå av sköldar från bronsåldern, och det var också under denna tid som – i början av 1980-talet – debatten rasade om var “Svearikets vagga” stått.
Under sin chefstid vid Historiska museet tog han initiativet till och genomförde byggandet av en säker utställningssal för museets värdefullaste skatter, Guldrummet. Efter sin pensionering var han några år Kungl. Vitterhetsakademiens sekreterare.
Efter att med malmklang ha reciterats av undertecknad, vid hyllningsfesten på Historiska museet, publicerades verserna i museets och Riksantikvarieämbetets personaltidning, varvid kommentaren som bygger fiktionen vidare tillfogades.
Göran Tegnér
Ulf Eriks Drapa
Sitter i hissen
hopkurad hövding,
hukar i låga
frakthissens korg.
Ingen som han
torts åka i denna,
fyndbackar ägnade,
plåtlåda trång.
Ren förut
i staden vid Fyris,
lärdoms säte,
på svearnas slätt,
fostrades ynglingar många
och ungmör
i kunskap om forntid
av ung docent.
Styrde sitt järnfolk
högst upp under taket,
visast bland kloka
kvinnor och män.
I musernas tempel,
historiskt museion,
han räknade nitar,
putsade guld.
Uffe drog så
bort över vattnet,
hän till långa
ön bort i syd.
Fädrens offer:
vitnader gångare,
glimmande guld,
grov han fram.
Sedan till staden
som ligger på slätten,
Alwards och Brynolfs
heliga stad.
Styrde med klokhet,
byggde ett hus för
tingen som samlats
från svunnen tid.
For som blixten,
kvad för bönder
om fäders bragder,
om strider [och] guld.
Andra spredo
irrläror onda:
Svearna vagga
gungades där.
Åter till Stockholm
som högste hövding,
styr över alla
i musers hus.
I klingfasta berget
spränger han tempel
för silverne skatter,
för fädernas guld
Sköldarne
Tre äro tingen som kunna skydda en hjälte:
det första är modet i barmen som stärker handen.
det andra [är] stålblanka klingan på slagsvärd vid sidan,
det tredje är skölden som avvärjer huggen och slagen.
Hjältars musik är den som framsjungs av skölden
när striden står hetast och klingorna blixtra i luften.
Då hörs sköldcymbalernas klang som blandas med ropen från fallna.
Varje krigare vårdar sitt svärd och den glänsande skölden,
nöjd med de skönaste ting en man kan äga.
Stora hjältar kan äga ett tutal av sköldar.
Störste hjälten av alla sig fröjdar åt sexton!
Hell den hövding som hugstor sprider glänsande sköldarnas rykte!
Kommentar
Diktfragmenten är skrivna med blyerts på ett olinjerat folioark; överst står rubriken Ulf Eriks Drapa. Utan tvekan rör det sig om hittills obekanta förarbeten till Fritiofs Saga, som tillkom 1820–1825; man kan förmoda att fragmenten härrör från 1819-1820. Det färdiga verket är ju baserat på en isländsk saga, men uppenbarligen rördes sig skaldens tankar först i en annan riktning. Möjligen har han insett den anakronistiska namnkombinationen. I den fjärde strofen har namnet ju kortformen Uffe, något som genast ger en bättre verkan. I den femte strofen alluderar Tegnér på Skara; här måste med “stad” närmast förstås “ort”.
I diktfragmentet “Sköldarne” syftar väl diktens “störste hjälten” och “den hövding” på Ulf Erik, men vad Tegnér kan ha haft för tanke med “sexton sköldar” – ett orimligt antal – är mig inte bekant. Någon motsvarande dikt finns ju inte heller i Fritiofs saga.
På några ställen har oläsliga ord måst suppleras; detta markeras med [ ].
Göran Tegnér den 30 september 1992.