– absolut inte bara opera
Arne Domnérus’ svenska sekstett turnerar i Norge med jazz och norsk folkmusik. Inspelningar (konsert och studio) sker i september 1977. Det blir en dubbelvinylare, “Ja vi älskar”, som du aldrig kommer att få se eller höra igen.
På detta utsnitt från skivomslaget till “Ja vi älskar” finns den kända norska oljemålningen (no: maleriet) ”Brudeferd i Hardanger” (1848). Personer av Adolph Tideman och landskap av Hans Gude.
Vi hör Ingemar Schmidt-Lagerholm berätta och spela exempel från albumet. Fortsätt läsa ”“DOMPAN” FRI I NORGE”
Vad som fascinerar hos den litauiska poeten Sigitas Geda (1943-2008) är det kulturella djupet: de hedniska myternas Litauen, konstmusikens Europa, antikens skulpturer, nederländernas målare. Det är detta som ryms i Gäda’s poesi och allt i en spännande kontrapunktik. Finns det en svensk motsvarighet så borde det enligt min mening vara Gunnar Ekelöf med sin Mölna-elegi, med sin (Nike från) Samotrakhe, med sin Helvetes-Breugel.
Poeten skrev sitt namn på litauiska Sigitas Geda. Det spontana svenska uttalet för efternamnet leder i Litauen tvingande tanken till ett helt annat ord, ‘ge´da’, med betydelsen ‘skam’, ‘vanära’. Därför skall vi här använda skrivmodellen Sigi`tas Gäda`.
Sigi`tas Gäda` föddes 1943. Men jag vill börja drygt två decennier dessförinnan. Med den litauiska modernismens portalgestalt, Kazy~s B`inkis (Kazys Binkis). Några signifika rader av Bi`nkis från 1921 lyder i min översättning från litauiskan: Fortsätt läsa ”Ingen skam över Gäda`”
De var modernistiska nordiska tonsättare verksamma under det tidiga 1900-talets mellankrigstid. Låt oss här och nu gripa dansken Rued Langgaard (1893-1952).
Sekterister åkallar Antikrist. Bild från DVD, Danmarks Radio (DR), 2002.
Den radikalt ganska lekfulle Köpenhamnaren i öst som – så när som på några av sina sista år – aldrig på riktigt blev ripenser (Ribe) i väst. 16 symfonier med trevliga titlar, 7 stråkkvartetter. Men också en opera som har gjorts kanonisk i Danmark. Och det är den vi nu vill kasta ljus på: “ANTIKRIST”.
I kvasiperiferin av religiös sekterism har alltid funnits sexualism med eller utan ledargestalt. För att händelsevis hålla oss inom Skandinavien har vi norska haugianere, bohuslänska schartauianer, nordliga læstadianer. Också mera nyligen Knutby strax öster om Uppsala. Fortsätt läsa ”Rued Langgaard, Aarre Merikanto, Fartein Valen – vilka voro väl dessa personer?”
Foredrag ved Rued Langgaard-festivalen i Ribe 2013.
Rued Immanuel Langgaard (1893 1952) var en dansk organist og komponist.
Henrik Nebeong.
Foto: Astrid Haugland
Richard Wagner levede fra 1813 til 1883. Han vil formentlig for al fremtid forblive dét, han nu i 130 år har været: ubeskrivelig og uforklarlig. Selvom (eller måske netop: fordi) der er skrevet mere om Wagner end om noget andet menneske, forekommer han stadig utilstrækkeligt beskrevet – der er store hvide felter på landkortet.
Og det hjælper ikke, at der findes enorme mængder data om hans liv nærmest fra dag til dag – netop mængden af data gør billedet flimrende. Og selvom man igennem de 130 år siden hans død har forsøgt sig med et utal af forklarende tolkninger af hans værk og liv, således at der er opstået en hel receptionshistorie, forekommer både liv og værk stadig fuldkommen gådefulde.
Af de tolkningsmodeller, der har været anvendt på Wagners værk kan blot som de 10 vigtigste nævnes: de nationalistiske, religionsfilosofiske, biografiske, racebiologiske, marxistiske, freudianske, jungianske, strukturalistiske, feministiske og sexologiske. Wagner kan som multi-geni: digter, komponist, filosof og aktiv politiker m.m. måske kun sammenlignes med renæssancegiganter som Leonardo da Vinci og Michelangelo. Eller med et voldsomt naturfænomen. Og her i aften skal jeg så introducere ham for jer på én time.
Fortsätt läsa ”Intro til Wagner og til ”Parsifal” som Rued Langgaard oplevede værket”Erik Sparre ist mein persönlicher Freund seit 1956. Unaufhörliche Telefonate. In der Zeit der Vinyl-Platte alles über Oper. Immer hat er mir erzählt über seine Kontakte mit der Sängerin Sena Jurinac.
Sena Jurinac als Oktavian im „Rosenkavalier“ von Richard Strauss.
Sena Jurinac (1918-2011) hat eine umfangreiche internationale Diskographie als lyrische Sopranistin mit exceptioneller Fülle und dramatischem Ausdruch. Für die, die Video vorziehen ist die Auswahl relativ gering. An erster Stelle die Bergsche Marie (Wozzeck) aus einer Serie mit Aufnahmen von Rolf Liebermann in Hamburg 1970. Der Modernist der Schoenbergschule Bruno Maderna dirigiert hier, der Protagonist Wozzeck ist Tony Blankenheim. Verdis Desdemona singt Jurinac deutsch mit Wolfgang Windgassen als Othello. Den Straussschen Komponisten aus Ariadne gab sie unter dem Dirigat von Karl Böhm.
Als Anrede verwendet Shakespeare (um 1600) das singular-Pronomen thou (du), dem (nach Reform) modernen schwedischen “du” naheliegend. Die pronomina thou (du) und thee (dich) waren dem damaligen Publikum weder gekünstelt noch altertümlich. Aus unnötiger Eifersucht tötet Otello/Othello seine Frau Desdemona. Was er im Original zu allerletzt äußert ist “I kiss’d thee, ere I kill’d thee. Killing myself, to die upon a kiss.” Otello/Othello ist gerade eingedrungen in „a Bedchamber of the Castle“. Desdemona (Sena Jurinac) versteht und reagiert. Fortsätt läsa ”Starsopran und schwedischer Graf
Sena Jurinac und Erik Sparre”
Utan tvivel måste vi godkänna både Helmut Walcha och Ralph Kirkpatricks interpretationer av Goldbergvariationerna. Men vi får göra klart för oss att principen bakom deras tolkningar är väsensskild.
DISKOFILKLUBBEN I LUND: Tidigare publicerat i ”Meddelande från Diskofilklubben i Lund”.Årg 5:1 April 1959.
Var och en som något känner Ralph Kirkpatricks inspelning av Bachs Goldbergvariationer vet att man där bjudes på en tilltalande förening av musikologisk kunnighet och vital uppförandepraxis. Jag vill inte påstå att begreppen skulle vara oförenliga eller ens motstridande, men faktum kvarstår, sällan förenas de så osökt som här – det är nämligen både lätt och nöjsamt att höra Kirkpatrick (1911-1984) i de 30 variationerna, rakt igenom.
Fortsätt läsa ”Bachs Goldbergvariationer
– hur skall de utföras?”
Nedanstående verser, ”Ulf Eriks Drapa” och ”Sköldarne”
skrevs av undertecknad i samband med att dåvarande chef för Historiska museet, Ulf Erik Hagberg (1932 – 2012), fyllde 60 år, den 29 september 1992.
Ulf Erik Hagberg var västgöte, arkeolog och så småningom uppskattad chef för Västergötlands museum i Skara och senare för Historiska museet i Stockholm. Han ledde flera stora utgrävningar, bl.a. av offerplatsen Skedemosse och Gråborgs fornborg, båda på Öland. Han var också, innan han blev museidirektör, chef för Historiska museets järnåldersavdelning, vars lokaler var belägna högst upp under taket; med en liten hiss kunde fyndbackar fraktas upp.
Han var kortväxt, dynamisk och energisk, med stor bredd, och han hade en förmåga att dela med sig av sina kunskaper på ett medryckande sätt, något han gjorde i många föredrag runt om i Västergötland. Fortsätt läsa ”Tegnérpastischer av Tegnér
“Okända Tegnér-fragment””
Deutsche Fassung 2019-07-08
Vorderseite von „The Gramophone“ Mai 2019. Die litauische Dirigentin Mirga Gražinytė-Tyla dominiert. Wahrlich eine Ehrung. Denn diese sehr englische ‚monthly‘ ist die älteste der Welt in Sachen Tonträger und die am meisten renommierte für „klassische Musik“ (founded in 1923).
Liebe Leser! Die damals zehnjährige Mirga / Mirgutė gewinnt 1996 ein Gesangswettbewerb im Fernsehen mit dem Kleinlied ”Gera būtų“. (Es wäre gut, wenn …). Dem Zuhörer drei Minuten Staunens über ihre Artikulation. Hier ist der Link. Youtube (https://www.youtube.com/watch?v=wUXv6uTsIfI) Fortsätt läsa ”Mirga Gražinytė-Tyla – eine Litauerin
deren Gatte das Schweigen ist.”
Omslaget till ”The Gramophone” May 2019 pryds helt dominerande av den trettiotvååriga litauiska dirigentskan Mirga Gražinytė-Tyla. I sanning en hedersutnämning, ty denna tidskrift är världens äldsta och mest renommerade för reproducerad ’klassisk’ musik (founded in 1923).
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Käre läsare. Gå nu till denna länk på Youtube (https://www.youtube.com/watch?v=wUXv6uTsIfI) för att i nästan tre minuter häpnas över artikulationen när Mirga/Mirgutė som tioåring vinner en sångtävling i hemstaden Vilnius. År 1996 kan det ha varit. ”Gera būtų” heter hennes ’lilla’ sång med sannolika innebörden ’det skulle vara bra’.
Mirga Gražinytė-Tyla har när detta skrives (juni 2019) den kvinnliga åldern av 32 år och har just lyckligen framfött ett välartat gossebarn. Precis trettio och något plus är ju enligt utbrett synsätt idealiskt för den aktiva kvinnans nativitet. Och proffsmusiker (körledare) inom det klassiska facket blev denna Mirga Gražinytė-Tyla redan som trettonåring med påbörjad yrkeskarriär.
Hon är född i litauiska huvustaden Vilnius den 29 augusti 1986. Sin ungdomsutbildning har Mirga Gražinytė-Tyla i det flerfaldigt musikaliska hemmet. Och på Vilnius-gymnasiet med namn av Čiurlionis. Från tjugoårsåldern blir hon mera konventionellt utbildad i västeuropeiska elitsammanhang.
Fullfjädrad dirigent för klassisk symfoniorkester på uppåt hundra fullt kvalificerade musiker. Inte så få sådana ledardamer dyker upp. Därtill med utnyttjad multitalang, vilken kan vara instrumental: klaver, violin, klarinett (Simone Young), konventionell operasång eller varför inte parallellt utförd mer eller mindre ordlösa vokaliser. Carl Nielsens trea eller Luonnotar av Sibelius (Barbara Hannigan, dirigent och sopran i Berwaldhallen 170322).
Innan vi här belyser att Mirga Gražinytė-Tyla åt “Deutsche Grammophon“ skall spela in rikhaltig seriös musik dröjer vi vid hennes tredelade namn. Fortsätt läsa ”Mirga Gražinytė-Tyla – En litauiska
med TYSTNADEN som make”
Sena Jurinac (1921-2011) har en omfattande internationell diskografi som sopran och mezzosopran. Virilt egaliserad mezzo, inga besvär utanför normalt register.
Sena Jurinac i ‘Der Rosenkavalier’. Photo: ITV/REX
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
För den som vill se henne på DVD är utbudet relativt magert. Främst och bäst vad gäller video är väl hennes genomträngande tolkning av Marie i Wozzeck av Alban Berg; dirigent ingen mindre än Bruno Maderna (Övervakning: Rolf Liebermann, protagonisten är Tony Blankenheim, Hamburg 1970). Hennes tyska tolkning av Desdemona i Verdis Othello är inte remarkabel. Kanske heller inte så när hon visuellt gör ”der Komponist” i ”Ariadne auf Naxos” av Richard Strauss dirigerat av Karl Böhm.
Alltså kvantitativt klent med videogestaltningar av Sena Jurinac. Auditivt finns det däremot mycket minnesvärt som man vill lista och framhålla. Fortsätt läsa ”Sena Jurinac och Erik Sparre – Världssopranen och hennes svenske greve”
