Europeiska unionens historia och din röst

Många vet från sin skoltid att det kontinentala storkrig, som Gus­tav II Adolf deltog i, fick sin slut­punkt med den så kallade westfa­liska freden år 1648. Sverige fick då fotfäste på tysk mark, vilket väl var en av förut­sättningarna för det snart följande inkorporerandet av Skåne.

Först publicerad i Nya Ludvika Tidning lördag 12 november 1994
i samband med folkomröstningen om EU-medlemskap.

TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm

Men också en väsentlig då tyskspråkig del av det som nu är EU:s kärna kom just genom westfaliska freden till Sveriges allierade, nämligen till Frankrike.

Låt oss nu inte spekulera över huruvida detta fredsslut med svensk hjälp sådde det onda fröet till 1900-talets världskrig. Området kallas på tysksvenska Elsass-Lothringen och blir ofta missbenämnt på kartor, eftersom den sydöstliga­re delen Elsass (fr. Alsace) får bok­stäverna till den nordvästligare delen Lothringen (fr. Lorraine) tryckta över sin nejd.

Den omstridda dubbel-regionen utgörs av det lilafärgade området med den tyska benämningen “Elsass-Lothringen”. Det har i sin östra kant floden Rhen såsom nuvarande gräns mellan Tyskland (i öster) och Frankrike (i Väster). Just på denna kartbild befinner sig emellertid bokstäverna “Elsass-” på den del som är “Lothringen”. På franska heter dubbel-regionen “Alsace-Lorraine”.

Kartans årttalsstatus torde vara 1920. Drygt 70 bilkilometer söder om Strassbourg ligger i dagsläget på franska sidan Colmar med ett syfilissjukhus från 1500- talet och det berömda ‘Isenheimer Altar’. När Columbus med europeiska ‘conquistadorer’ drog iväg för att erövra Sydamerika tog återvändare med sig könssjukdomen syfilis från Amerika till Europa. Conquistadorerna blev nu legosoldater framför allt i gränsområden mellan nuvarande Tyskland, Frankrike och Italien, något som berörs i Verdis opera Rigoletto. I ‘väntan’ på fjärde syfilisfasens utbrott kunde dessa konkvistadorer/legosoldater växelvårdas just i Colmar. “Isenheimer Altar” genom sin utformning av Matthias Grünewald på 1500-talet är berömt även i samband med operan ‘Mathis der Maler’ (1932) av Paul Hindemith.

Elsass-Lothringen hade förvaltats förstrött av Frankrike i drygt två se­kler, då folkspråk inte var något vä­sentligt för centralstyret.

Järnmalmsfyndigheterna an­såg man ha försumbart värde pga. den höga fosforhalten. År 1871 blev det ännu till övervägande de­len tyskspråkiga området nästan bokstavligen kejsarkronan i Bismarcks tyska enhetsverk. Med tysk teknologi utvecklades nu snabbt metoder att effektivt dubbelt nyttiggöra den fosforrika malmen – samma metoder som för övrigt gav förutsättningarna för Grängesbergs storhetstid.

Enkelt för Hitler

Den franska bitterheten stegra­des i ett accelerando fram till för­sta världskriget, och det kanske viktigaste franska krigsmålet blev att återerövra Alsace-Lorraine.

Det lyckades och den åtrådda juvelen inkapslades under mel­lankrigstiden i den famösa och strategiskt misslyckade Maginot-linjen.

När Hitler kom 1940 var det in­te svårt att germanisera det som blott en generation hade varit ut­om tyskt räckhåll.

Att kolgruvorna i tyska Ruh­rområdet och järntillgångarna i Frankrike och Belgien inte skall skiljas åt av ekonomiska gränser blev det fundament som EU ännu står stadigt på. England låtsades med god min i början vara oin­tresserat.

För Österrike gällde ända fram till Sovjetunionens fall år 1991 i praktiken ett ingalunda negligerbart förbud att i någon som helst form ekonomiskt ansluta sig till Tyskland.

I det läget vid 1950-talets mitt blev det intressant för de nu så rumphuggna EES-staterna att bil­da ett Efta i periferin runt om Montanunionen, således med nödtvunget negativa snarare än posi­tiva förtecken.

Här finns som jag ser det ett av de viktigaste argumenten för jasidan. Ty den senaste historiska ut­vecklingen har ändrat alla förut­sättningar. EES-avtalet är inget annat än en temporär kompromiss.

Erfarenheten visar också att nordiska länder inte finner fram till ett effektivt allsidigt samarbe­te på egen hand. Låt mig ta två blott alltför tydliga exempel.

Den svensk-norska unionen 1814 – 1905 var i total motsats till EU en med våld framtvingad po­litisk förening med många ekono­miska ofullkomligheter.

Mellanrikslagen

Myntkonventionen av år 1875 som införde kronor och öre med li­ka värde i Danmark, Sverige och Norge – Finland var då en del av tsarryssland – skulle underlätta han­deln.

Tullgemenskap avsågs men ha­de många undantag. Sverige kun­de inte acceptera en relativt ringa olaglig smuggling av billig världs­marknadsspannmål över kölen.

Därför sade Sverige år 1897 definitivt upp den så kallade Mel­lanrikslagen. Detta blev ett svårt slag för begynnande norsk textil­industri som hade etablerat sig på svensk marknad. Onödigt att fram­hålla hur detta påskyndade Norges väg ut ur unionen med Sverige.

Mitt andra exempel är det nor­diska försvarsförbundets miss­lyckande år 1948. Trots skepsis mot Sverige fanns stort intresse i Danmark och Fin­land, medan Norge var delat mel­lan Nato och Norden.

Huruvida Sovjetunionens ut­spel mot Finland för den bilatera­la så kallade vänskaps- och biståndspakten var verkligt skäl el­ler bara förevändning för Norge att ta Danmark med sig in i Natos famn torde kunna diskuteras.

Miljöbomber

Ett enbart nordiskt försvars­samarbete har aldrig kunnat för­verkligas. Och numera vet vi att Sverige på ett mycket smart sätt i realiteten också gick med i Nato.

Ett aldrig så reaktionärt och revanschistiskt Ryssland skulle inte ha något annat val än att acceptera oss som en stark del av en ganska oövervinnerlig Europeisk Union. Norrmännen skulle lätt kunna avvisa fräcka ryska paramilitära försök att fiska ut Barentshavet.

Vad vore inte samlade nordiska resurser mot de tickande miljöbomberna i öst – inte minst mot den redan halvfärdiga stora kloakdammen i Finska viken från Petersburg ända till Kronstadt.

Men för min JA-röst räcker det egentligen att Sveriges betingelser i EU knappast blir dåliga.

Det öppnar sig en unik chans för de närbesläktade nordiska länderna att finna vägen till varandra. Att Danmarks erfarenhet, Norges energi, Sveriges demografi och Finlands gränslidande kan etablera sig som ett framgångsrikt block inom EU – ekonomiskt, politiskt och med gemensamma bidrag till det militära skyddet.

Kanske kommer de kulturella vinster som alltid har legat så nära men aldrig riktigt har velat sig. Kanske kommer ett spontant folkligt och oavvisligt krav på att vi skall ha lätta möjligheter att se varandras seriösa TV-utbud.

Ersätt TV3, TV4 och så vidare i svenska hem med Danmarks, Norges och Finlands huvudpro­gram samt vice versa.

Och vi skulle få substantiella samtalsämnen och mindre språk­svårigheter när vi verkligen träffar och umgås med dessa våra gamla grannar.

Ingemar Schmidt-Lagerholm

1994 var jag regelbunden kulturmedarbetare i DalaDemokraten, såsom jag tidigare hade varit i Arbetet (Malmö) och VLT (Västerås) med över tid åtskilligt mer än tusen publicerade bidrag. Villy Bergström placerade mig ofta på DalaDemokratens sida två nedanför en egen artikel.

Men nu kom en fråga. Skulle jag idag ha skrivit om EU i samma anda som jag gjorde 1994?

NEJ. Som stort negativt förhållande skulle jag ha förfasat mig särskilt över Salvini och Lega i Italien. Och måhända förgäves försökt analysera. Som liten obekväm förtretlighet skulle jag ha anfört att den tydliga bokstaven T till höger på taxibilars gula nummerskylt nu enligt EU-direktiv måste avlägsnas. Vilket ’förstås’ även gäller för Norge. Majestätiskt oansvarigt utan inflytande i EU. Men måste i detalj följa varje struntbestämmelse.

Ingemar