Peter Heise: “Drot og Marsk”
Det Kongelige Teater i København. 2018-2019
Copyright: Miklos Szabo
Av Nils-Göran Olve
Sedan första framförandet 1878 – året innan Heise dog – har den spelats mer än 200 gånger i Köpenhamn, där Det Kongelige brukar göra nya uppsättningar av den ungefär vart trettionde år.
Två gånger har den kommit på kommersiell grammofonskiva: på lp dirigerad av John Frandsen 1981 och på cd under Michael Schønwandt 1991. Härom året kom en nyreviderad notutgåva som nu användes, återigen med Schønwandt som dirigent, när regissörsparet Amy Lane och Kasper Holten satte upp verket. Amy Lane kommer från England och lär ha kommit in i projektet när Holten inte hade tid att ta hela regiansvaret. Han har ju lockats åter till Det Kongelige Teater där han var operachef 2000-11, för att nu från i fjor vara högsta chef med ansvar för såväl opera som talteater och balett.
Alla danska recensenter gav uppsättningen högsta betyg. Men så rör det sig också om en dansk nationalopera – ja på riktigt, för den ingår i Danmarks officiella kulturkanon som först presenterades 2006. Den omfattar 108 verk i åtta kategorier. I kategorin Konstmusik ingår fyra operor: Kunzens Holger Danske, Nielsens Maskerade, Langgaards Antikrist och så Drot og Marsk. Verken ansågs vara ”essentielle i det danske kulturarv” och syftet “at vi ikke glemmer vores fælles kulturhistorie – og hvordan den altid har været en del af en bredere international kultur.”
Satsningen på en ny utgåva av Drot og Marsk sägs bland annat syfta till att försöka exportera den, för det är ju mycket få operor från våra små utkantsländer som etablerat sig i den internationella repertoaren. Den lär ha spelats tre gånger i Tyskland i tidigt 1900-tal, men liksom de tre andra danska kulturarvsoperorna är Drot og Marsk i praktiken okänd utanför sitt hemland. Det ödet delar den ju med alla svenska, finska, polska, ungerska och andra operor – bara Tjeckien kan visa upp exempel på operor som etablerat sig i internationell repertoar, och då bara av tre tonsättare. Även från ett viktigt kulturland som Storbritannien är det egentligen bara Brittens och möjligen Adès operor som sätts upp utanför hemlandet, och från USA kan vi diskutera om verken av Gershwin och Bernstein egentligen är operor. I övrigt består den internationella repertoaren uteslutande av verk från Italien, Frankrike, Tyskland/Österrike och Ryssland.
Vad innebär det då att ett konstverk är ”essentiellt för danskt kulturarv”? Bestående kvalitet som tål internationella jämförelser, förhoppningsvis, men kanske också att det speglar landets historia och traditioner. Av de fyra danska kulturarvsoperorna är tre berättelser om Danmark i förfluten tid, skildrat på ett sätt som också säger något om verkens tillkomsttid. Ska vi gissa att Antikrist platsar för att den anknyter till ”en bredere international kultur”?
Jag var lika imponerad som alla andra av verket och framförandet när jag såg det i maj 2019 på Det Kongelige Teaters moderna operahus, Operaen på Holmen.
För det första för att det är en förbluffande välgjord ”typisk” 1800-talsopera. Heise och hans vän, librettisten Christian Richardt, visar sig synnerligen förtrogna med hur man gör opera.
I teaterns reklam står det ”Til denne dramatiske historie om magtkamp og kærlighedsintriger har Heise skrevet medrivende musik med knivskarp dramatisk sans – det er dansk romantik, når det er stærkest og smukkest. Og det er måske Danmarks bedste bud på en Wagner-opera.”
Det sista håller jag inte helt med om. Ja, liksom i Wagners operor hör vi ett slags melodiskt parlando, underbyggt av en rik orkester som inte bara ackompanjerar utan svarar för tematisk utveckling. Men för mig klingar det i så fall mer av Rienzi än Wagners mogna operor, och Heise är nästan ännu snålare med monologer än Wagner. Mest tänker jag på Schumanns Genoveva – fast Drot og Marsk är intressantare – och på Tjajkovskij. Med dem konkurrerar Heise väl.
Carsten Hauch skrev skådespelet som ligger till grund för operan redan 1850: Marsk Stig. Denne var en historisk person som fick gå i landsflykt till Norge efter att möjligen ha mördat den danske kung Erik Klipping 1286. Ludvig Josephson i Sverige skrev vid samma tid en pjäs Marsk Stigs döttrar som utspelar sig i Norge, och som fick sin omfattande skådespelsmusik av August Söderman. I Hauchs pjäs och Heises opera är skuldfrågan besvarad med ja, och motivet till mordet – som är historiskt belagt – är att kungen/drotten förför marskens hustru Ingeborg när marsken bedriver krig i Sverige, och har anförtrott hustrun till kungens omsorg. I en lada i Finderup 22 november 1286 bestraffades han av sina politiska motståndare med 56 knivhugg, bland vilka ett lär ha varit under bältet. Många hade motiv, så nio dömdes fredlösa när det inte gick att bevisa vem som dödat Erik.
Utöver vad vi idag frestas kalla berättelsens metoo-karaktär har dagens regissörer lagt till en ytterligare maktpolitisk twist. När marsk Stig inhyser hustrun vid hovet hos kungen under sin egen bortavaro är det enligt Lane och Holten för att få skäl att han ska kunna ta makten vid hemkomsten. Kungen är svag och nöjeslysten, medan marsken är en realpolitiker – självklart dramatisk baryton, där kungen är tenor. Marsken avser redan i förväg få skäl att anklaga ”förföraren”, som publiken i operahuset får se roa sig med en lantflicka redan i operans första scener. Vad han inte räknar med är att hans trogna hustru på allvar ska falla för kungen. Richardts libretto ger faktiskt öppningar för båda möjligheterna – våldtäkt eller en relation som är mer villig från Ingeborgs sida – och i klassisk operastil begår hon självmord. Att inackorderingen nu ska uppfattas som del av vad presentatören på Operaen kallade en honeytrap gör regissörerna tydligt på ett rätt elegant sätt genom att låta marsken återkomma en kort stund efter att han dragit i krig, för att lugnt konstatera hur kungen direkt börjar bearbeta Ingeborg.
Kontrasten mellan kungens lyxiga fantasivärld och det äkta, tuffare 1200-talet löser regissörerna och scenografen Philipp Fürhofer genom ett stort antal höga scentorn som på ena sidan visar den danska ”självbilden” från 1800-talet av ett land med välstånd och böljande, fagra landskap, försedda med paneler så de ser ut som en interiör från operans tillkomsttid. När man vänder på tornen så är utsidan gråa befästningar, som motsvarar marskens tolkning av läget – och säkert även 1878 års publiks minnen av dansk-tyska kriget och ett begynnande kommersiellt uppsving med en fattig befolkning som förutsättning. Dräkterna är från blandade epoker: vad i presentationen kallas ”operatid”.
Efter revideringen har operan blivit längre än mina gamla lp-skivor. Med en normal paus tar den nära tre timmar. Uppsättningen är Holtens återkomst till platsen för hans ungdoms stora framgångar – han fyller i år 46, så när han var operachef och Operaen invigdes var han rekordung för uppdraget. Jag har ibland tyckt att hans uppsättningar är övertydliga, men här arbetar han och hans medregissör med gräddan av Danmarks sångare och jag känner mig förflyttad till den sorts ensembleopera som var regel i både Köpenhamn och Stockholm för inte så länge sedan. Schønwandt var chefdirigent på Operaen under Holtens operacheftid och de gjorde många uppsättningar tillsammans, men han har tydligen senare dirigerat rätt sällan där. Flera av sångarna var också med då, som Johan Reuter som gör marsk Stig med tungt allvar eller den outslitlige lyriske tenoren Gert Henning-Jensen som ännu vid 54 kan ge illusion av att vara 24. De flesta ingår i dagens fasta ensemble, som nu återigen är större än Stockholms. Åtminstone i denna produktion är kören också återställd till stor numerär, efter att ha varit föremål för neddragningar för några år sedan.
Idealt skulle jag vilja ha lite fylligare röster än Sine Bundgaard och Peter Lodahl som fru Ingeborg och kung Erik, men de kompenserar genom aktion och inlevelse. Värre är det för en gästande svensk att förstå den sjungna texten, även om solisterna vittnar i programhäftet om hur de arbetat med diktionen nu när de för ovanlighetens skull ska sjunga på det egna språket. Även dansk publik läser nog gärna som stöd den engelska översättningen på textmaskinen.
Är Drot og Marsk exporterbar? Det närmsta vi kommer i Sverige är väl Ivar Hallström, men Richardt och Heise har, tycker jag, bättre dramaturgi och intressantare musik. Ett slags korsning mellan Foronis Cristina och Stenhammars Gildet på Solhaug – stilistiskt liksom kronologiskt två tredjedelar av vägen mellan dessa två. Foroni har ju fått ett par uppsättningar utanför Sverige, och kanske borde även Stenhammar ha chansen, nu när hans orkesterverk börjat spelas allt mera även utomlands. Men vem vågar? Och hur ska man kunna tro på att en okänd dansk, som inte hann skriva fler operor, med Drot og Marsk visar sig vara så skicklig? Skulle det till och med vara möjligt att spela en dansk opera som inte är skriven av Carl Nielsen här i Sverige?
Nog passar Drot og Marsk som nationalopera, gärna med repriser oftare än vart trettionde år.
Nils-Göran Olve
190527