TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Just veckan innan (331021) hade de varit i Köpenhamn och blivit filmade med konstnärlig finess. Sammanlagt tio minuter: den vackra ”I cover the Waterfront”, en foxtrot ”Dinah, (is there anyone finer in the State of Carolina)” och den hetsigt jagande ”Tiger Rag”. Bilden ovan från skärm visar Armstrong framför sin orkester kallad ”Hot Harlem Band” och klarinettisten Fletcher Allen som har rest sig för ett solo i ilfart.
Den befintliga mycket stora mängden av ljudupptagningar med Louis Armstrong kan ju generellt anses utgöra tre grupper vad gäller inre och yttre kvalitet.
1) Först kommer studioinspelningar som har planerats efter ett innehållsligt helkoncept. Genomförs med bästa möjliga mikrofonteknik. Durationen per projekt kan vara från en halv timma och sträcka sig längre.
2) Kategorin två vore konserter som redan från början spelas in kvalitativt med tanke på kommersiell utgivning. Symphony Hall 471130. Crescendo Club 550118. Korrigeringar, omtagningar under flödet.
3) Den tredje gruppen med mestadels icke fullgod mikrofon under konsert är inte lika angelägen att analysera. Charm kanske. Dock åtskilligt slarv. (Avskräckande: Chicago, Medina 560101)
Låt oss fokusera just de mästermusikanter som befann sig i sextetten (All Stars) från tidig höst 1948 till mitten av 1951.
Trombon och lyrisk sång: Jack Teagarden (ende helviting). Klarinett från Ellington: Barney Bigard. ’Fantasten’ Earl Hines omfamnande hela sin klaviatur. Violinist – född 1923 – på ’rymmen’ med en äkta kontrabas: Arvell Shaw. Och vid det viktiga batterisettet: smidigheten själv i gestalt av Cozy Cole. Och inte är det något akut fel på Velma Middletons aktuella sånginslag. Denna edition av ensemblen (Louis Armstrong All Stars) demonstrerade en elasticitet som den nog aldrig nådde upp till senare med andra individer. Lyssna på perfekt gung för fransk chanson: ”C’est si bon”.
Till komplexet med jazzmusikens speciella elasticitet hör publikens eller enskild lyssnares spontana handklappning på vartannat slag. Vid traditionell marschartad musik sker detta mestadels på fyrtaktens etta och trea. Men just jazz inbjuder till lätt extra betoning på två och fyra, vilket också ofta markeras av trumslagaren. En samlad ‘vit’ publik stampar i alla fall på ett och tre. (Och då särskilt Svenska Akademiens marschfrälste Horace Engdahl vid tyska marscher omformade från triolartad takt på 6/8, dvs flytande marschstabilt ett två tre, fyr fem sex.) Men en ‘svart’ jazzpublik har inga svårigheter att bidra till lyftet i fyrtakt med klapp spontant på två och fyra.
I april 1950 gjordes 56 minuter. Måhända absolut sett Armstrongs allra bästa. Arkaisk dixieland har man lämnat bakom sig. Här framträder en jazzmusikalisk modernism som hade kunnat leda till grannskap med Miles Davis, John Coltrane. Rimligen är det den trumpetartade pianisten Earl Hines som gör arrangemang sällan understigande fyra minuter per låt. Men denna nydanande stil utvecklades inte vidare av Earl Hines och Louis Armstrong samt deras gelikar i bandet. Det blev för fortsättningen en konservativ inrättning i leden.
Det tredje inslaget är en på alla sätt utmärkt konsert i västliga Pasadena 510130. Inget kvalitetsavkall på ljudupptagningen. Den förberedda och repeterade repertoaren kan vi kalla ambitiös. Och därpå en konsert i Schweiz, ett verkligt fynd.
Rymlig blurayskiva BD-R – VO OO8 – gratis och franco
för bloggens prenumeranter.
1) ”April 1950” Earl Hines 56 minuter.
2) Tre schlagerlåtar, vardera på stipulerade tre minuter (510423) 9½m
3) Konsert Pasadena (nära Västkusten) 510130. Fyller med 1h15 en härlig CD.
4) Spridda radioupptagningar: Nice 1949 55m, Köpenhamn 491002 9½m, NYC June 1950 10m
5) Zürich 491018. Även här just JT BB EH AS CC VM (1h03). Ett fynd.
6) Vancouver 510126 i nordöst (Canada). Intressant jämförelse med knappa veckan senare i västliga Pasadena. I Vancouver-inspelningen möter vi en anspråkslös och väldigt stökig krogmiljö. Ljudkvaliteten är inte så bra men förvånansvärt acceptabel. Medan den utgivningsförberedda konserten i Pasadena bara några dagar senare visar ett angenämt annorlunda engagemang och ett vitalt stramt ansikte. (1h20).
Lätthet, svikt, gummibandssväng. Ja nog kommer mycket av detta från trumslagaren Cozy Cole (1909-1981) Ensemblens centralgestalt och ankare. Armstrongs olika trumslagare får ju ofta exekvera minuterlånga soli, då övriga skämtsamt ger sig ut i kulissen. Som ren solist var möjligen nära nog avantgardistiske föregångaren Sid Catlett (1910-1851 med Armstrong 390118 till 490611) aningen överlägsen. Cozy Cole trakterar emellertid slagverket just så snärtigt och spetsigt som han ser ut.
Om vi går tillbaka till 1925 och de legandarisks sessionerna med ”Hot Five”. Så finns det till att börja med alls ingen trumma. Det skulle dröja ett drygt decennium innan en riktigt obunden frifräsig trummis kunde berika Armstrongs musik. Nu har med stor aktning nämnts Sid Catlett och Cozy Cole.
Men ett remarkabelt, guldkantat undantag med Kenny John på trummor i studio gavs 540319. 20 minuter kring ryska örhänget ”Otchi-Tchor-Ni-Ya”. (Очи чёрные, очи страстные // Óči čjórnye, óči strástnye // Black eyes, passionate eyes (https://en.wikipedia.org/wiki/Dark_Eyes_(song) ). Den ukrainskt klezmer-judiska sången (gediget 1800-tal) kan ha hörts av Armstrong i Paris i början av 1930-talet och/eller via en amerikansk 78-varvare år 1941 (Harry Parry).
Under del av dessa tjugo minuter därtill förstärkning med tenorsaxofon av Bud Freeman. Trumtronen besättes i juli 1954 (inför albummet ”Handy”) blott alltför stadigt av Barrett Deems (1914-1988). Man kunde väl säga att denne under lång tid representerade en värdefull orubblighet. De sista årens Danny Barcelona (1929-2007) återbördar en del av följsamheten från Cozy Cole.
Medlemmarna kompletterar varandra så synnerligen väl. Pianisten Earl Hines (1903-1983) är den konstnärliga hjärnan bakom helheten. Händer och fantasi för vilka ackord och oktavkopplingar som helst. Jack Teagarden (1905-1964) den mänskligaste av trombonister. Sång i instrument, sång ur strupe. Barney Bigard (1906-1980) med sin mjuka flygande klarinett hade erfarenhet inte bara från den demokratiska disciplinen hos Duke Ellington. Utan även från en verksamhet 1947 med gammeljazz (Mutt Carey, Kid Ory, Jimmy Noone), initierad av filmaren ORSON WELLES. På sikt skulle basisten Arvell Shaw (1923-2002) bli den längst dröjande musikanten hos Armstrong. Yngst men ingalunda någon bebis. Vokalisten Velma Middleton (1917-1961) gav oss åtskilligt av Armstrongs humor. Och så oräddheten och auktoriteten, konsentrationen, hos Louis Armstrong (1901-1971) själv med en ständigt slipad och vidare nyanserad, alltid glimrande blåsarton. Så som Wynton Marsalis (född 1961) uttrycker det.
När guvenören Orval Faubius i Little Rock (Arkansas) år 1957 ”prevent(ed) black students from attending Little Rock Central High School” skrev Louis ett vädjande brev till presidenten Eisenhower. Blev missförstådd men stod på sig.
Ingemar Schmidt-Lagerholm 2019 05 11
Detaljerad låtlista, discofila durationer:
(Liten anfangsbokstav vid förkortad låttitel innebär att ordet inte är titelns första.)
1) ”April 1950” Earl Hines 56 minuter. (Studio NYC)
Panama (5’00”) // NewOrleansFunction (6’39”) // TwelfthStreet (5’40”) // That’sForMe (5’46”) // BugleCallR (8’43”) // ISurrenderDear (6’36”) // RussianLullaby (5’32”) AS // 3’41”pleaseComeHome (4’28) JT // FineAndD (4’04) EH // gotAHole (3’41”).
2) Tre schlagerlåtar (studio Los Angeles), enligt det ’urgamla’ formatet på tre minuter (510423) 9½m
Unless (3’15”) // kissToBuild (3’07”) // appleOfMyEye (2’46).
3) Konsert nära Västkusten Civic Auditorium Pasadena 510130. Fyller med 1h15 en CD.
sleepyTime (0’56”) // Indiana (5’07”) // Someday (3’36”) // BackOfTown (5’16”) // yonder (5’16” // Stardust (3’12”) JT // huckleBuck (3’24” VM // HoneysuckleR (3’25”) EH // moon (4’41”) AS // JustYou (6’05”) BB // BugleB (5’28”) CC // monday (6’15”) // depend (4’00” // plenty (2’26”) // BodyAnd (4’31”) JT ej BB // BigDaddy (3’38”) VM // cold (5’41”)
4) Spridda radioupptagningar: Nice 1949 55m, Copenhagen 491002 9½m, NYC June 1950 10m
480602 03 04 05: means (4’01”) // Milenberg (2’46”) // BodyA (4’41”) // Panama (3’51”) // confessin (4’38”) // BlueSkies (3’19”) // TheOneI (3’33” // 480911: lies (3’51”) // BlackA (3’18” // come (3’01” //
Whispering (3’33”) // RoyalG (4’45”) // 490805: Struttin (5’12”) // KingPorterStomp (4’21”)
Copenhagen 491002: TwelfthS (4’30”) SteakFace (3’04” NYC June 1950: RoyalGB (4’21”) MyMonday (5’48”)
5) Zürich 491018. Även här just JT BB EH AS CC VM (1h03). Ett nyutgivet fynd med anständig ljudkvalitet.
Sleepy (1’03”) // plenty (5’03”) // BasinSB (4’09”) // RoyalGB (4’33”) // Struttin (4’51”) // BlackA (4m33”) // VelmasBlues (5m56”) VM // HoneyS (3’50”) EH // FineA (2m59”) EH // BodyA (5’43”) BB // BackOB (5’23”) // HighS (3’03”) BB // means (4’35) // huckle (5’12”) VM
6) Vancouver 510126 i nordöst (Canada). Intressant jämförelse med knappa veckan senare i västliga Pasadena. I Vancouver-inspelningen möter vi en anspråkslös och väldigt stökig krogmiljö. Någon gäst ropar ”One more” och avser nog inte mera musik. Ljudkvaliteten är inte så bra men förvånansvärt acceptabel. Medan den utgivningsförberedda konserten i Pasadena bara några dagar senare visar ett angenämt annorlunda engagemang och ett vitalt stramt ansikte. (1h20).
RoseR (3’19”) BB // BackOT (5’28”) // C’estSiBon (2’41”) // yonder (5’27”) // Stardust (3’14”) JT// RockinCh (4’39”) // stay (3’52”) // CJamBl (5’56”) BB // savoy (5’55”) CC // used (4’33”) // vie (3’49”) // lover (2’40”) JT // desire (4’28”) // RoyalGBl (2’45”) // misbehavin (2’54”) // leave (3’44”) // moon (6’09”) AS // Tea (4’42”) BB // huckle (4’13”) VM.