“Fritiofs saga”. Opera i tre akter av Elfrida Andrée.
Libretto Selma Lagerlöf efter Esaias Tegnérs diktepos.
Julia Sporsén som Ingeborg, Ann-Kristin Jones som Guatemi, Mats Almgren som Kung Helge och Carl Ackerfeldt som Kung Ring.
GöteborgsOperan 8–15 mars 2019. Foto: Tilo Stengel
Av Nils-Göran Olve
Sedan är det en annan sak hur ett sceniskt framförande skulle fungera ifall något av våra operahus bestämde sig för att satsa på det, till exempel 2022 när det blir 200 år sedan de sista delarna av Esaias Tegnérs epos publicerades. Kan Fritiofs och Ingeborgs öde slå an strängar hos en modern publik?
Uppenbarligen väntades det göra så på 1890-talet, när operan kom till. Men upphovspersonerna valde redan då att förändra mycket jämfört med Tegnér original. Hur skulle verket uppfattas nu, när en modern regissör och scenograf skulle behöva lägga till ytterligare lager av tolkning?
Verket skrevs som ett av tre tävlingsbidrag för invigningen av Stockholms nuvarande operahus 1898; det vill säga det lämnades in några år före, för att jury och en eventuell instudering skulle få tid på sig. Men inget av bidragen ansågs lämpligt, och verket har aldrig framförts komplett med orkester förrän nu. Det finns tydligen ytterligare en akt som ströks av tonsättaren själv när hon bearbetade operan och förgäves försökte få den framförd efter tävlingen. Så speltiden som nu netto var 2 timmar 25 minuter kan ökas ytterligare. Stora och svåra roller, stor kör och orkester, dansinslag – skulle det vara värt mödan att äntligen låta Fritiofs saga ”gå över scenen”?
Att operans berättelse skiljer sig från Tegnérs kan bero på de sjuttio år som gått mellan deras tillkomst. Opera ställer också andra krav på effektiva sceniska tablåer och möten mellan ett fåtal stora roller. Men nog anar man att det faktum att detta sannolikt är det dittills största svenska verket skrivet av kvinnor kan ha haft betydelse. Elfrida Andrée (1841-1929) hette tonsättaren och Selma Lagerlöf (1858-1940) skrev texten.
Selma var betydligt yngre och initiativet kom från Elfrida, så hon påverkade även texten. Fokus hamnade därmed mera på Ingeborg, och det hör ju till operans traditioner att en konfliktfylld kvinna står i centrum. De uppfann även en ny roll, Guatemi, som både uppfyller operans behov av en mezzosopran som kontrast mot sopranen Ingeborg och aktivt bidrar till handlingen.
Tonsättaren Elfrida Andrée vid orgeln i Göteborgs domkyrka (t h).
Vid Göteborgsföreställningen nyligen satt de flesta med ögonen på textmaskinen och försökte förstå de ofta antikverade meningarna – betydligt svårare än Selma Lagerlöfs vanliga stil eller andra samtida svenska författare. Språket i Fritiof är besvärligt distansskapande, men det är ett problem operan delar med Hallströms ett par decennier äldre Vikingarna eller Stenhammars Tirfing, en annan vikingaopera som faktiskt blev framförd på Operan 1898. Jämförelsen är rimlig eftersom de andra verken utspelar sig i samma nordiska sagotid. Självklart bör man inte nu försöka modernisera texten. Men Lagerlöfs val att bevara en del av de Tegnér-formuleringar som många bildade då kände från skolan tynger verket, liksom att upphovspersonerna uppenbarligen ansåg att viktiga ämnen på operascenen krävde ett ålderdomligt språk,.
Kommer man väl under den ytan är flera av rollerna dramaturgiskt intressanta, genom att de faktiskt utvecklas över den ganska långa tid som går mellan operans början och slut. Stånds- och släktkonflikter, heders- och religiösa konflikter borde gå att göra levande för dagens publik. De har mer relevans i dagens Sverige än i min ungdom, när Tegnérs Fritiofs saga försvann från skolschemat, och ingen skulle ha väntat sig en renässans för 1890-talets musik. Nu när ”pampig” och till och med ”bombastisk” citeras som beröm i operahusens reklam, och känslosamheten framhålls som något vi ska gå till operan för att uppleva, så skulle kanske även Andrées och Lagerlöfs skapelse fungera.
Det kräver dock att man lägger ner de nödvändiga resurserna på en klok regitolkning och en långvarig och inlevelsefylld instudering. Göteborg lyckades bra, men konserten kändes trots allt som ett pilotprojekt snarare än ett fullgånget framförande. Huvudrollerna kämpade tappert med materialet, men egentligen krävs en Aïda och en Amneris i Aïda, en Raoul i Hugenotterna och en Kung Alfonso i La favorite för de fyra huvudpersonerna. Dessa tre verk fanns på Operans spelplan vid denna tid, sistnämnda under namnet Leonora. Vilken svensk scen klarar nu att få samman ett sådant lag, och övertyga sångarna om att Fritiof är värd instuderingsmödan? Att värva utländska sångare försvåras av att de ska deklamera den svenska texten med inlevelse och uttryckfullhet.
Stockholmsoperan hade redan på 1890-talet börjat spela ”moderna” verk som Carmen och Cavalleria rusticana (under namnet På Sicilien), men estetiken i Fritiofs saga ligger närmre Tannhäuser, Lohengrin och Faust, som också fanns på repertoaren vid sidan av lättare operor.
Tegnérs dikt sågs säkert som ett nationellt kulturarv som inte kunde släppas fram på operascenen hur som helst. Det hade ju också väckt internationellt intresse. Tysken Max Bruch, nu nästan bara känd för sin första violinkonsert, hade redan på 1860-talet skapat ett knappt timslångt konsertverk för manskör, två solister och orkester som framförts flera gånger även i Sverige. Var tävlingsjuryn rädd för att släppa fram en resurskrävande och lång svensk opera på temat? Anade man att det stod två kvinnor bakom tävlingsbidraget, och misstrodde det av det skälet?
Eller anade man att operautvecklingen höll på att ta en annan riktning? Andrées tonspråk ansluter till germansk tradition med sin gedigna orkesterbehandling och melodiösa dialoger, och decennierna mellan Parsifal och Salome rymmer bara en enda tysk opera som blivit kvar på spelplanerna: Humperdincks Hans och Greta. Om den kommit till uppförande 1898 tror jag att Fritiofs saga ändå hade slutat att spelas ganska snart, när verism och psykologiskt mer rafflande berättelser blev populära på operascenerna under den första fjärdedelen av 1900-talet. Även om den vunnit tävlingen hade Fritiofs saga behövt återupplivas nu – lika väl som ett antal andra nationalistiska, kompetenta men nu bortglömda verk i olika länder.
Att Andrées opera ändå kan ha en chans att väcka intresse beror, bortsett från de yttre omständigheterna, på att minst tre av huvudrollerna rymmer kontraster, känslor och utveckling bort från primitiva hämnd- och statusbehov mot ökad mognad. Och musiken föreföll vid Göteborgskonserten välgjord, melodisk och betydelsebärande – inte enbart kompetent tonsatta ålderdomliga textrader, utan intressant i sig. Så kanske vore den värd ett försök!
Nils-Göran Olve