TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland
Hade ett tjugotal svenska mil kvar rakt till Kaliningrad. På halva vägen en kartmarkerad gränsövergång Bagratinowsk från Polen och över till ryska området Kalingradskaja Oblast. Visum klart och papper på bokat hotell för kvällen i staden Kaliningrad. Men se just vid Bagratinowsk skulle i denna veva ignomsläppas endast sjuktransporter, icke ’vanlig’ civil trafik. Man hänvisade oss till en nära 500 km lång omväg via Litauen. På polska sidan gjordes inga problem. Vi pendlade ett tag av och an hundratalet meter mellan polsk och rysk gränvakt i hopp om att man skulle låta sig övertalas. Vi gav dock upp för att i stället bege oss till Gdansk och hem till Sverige. Och under tiden hade vi fått iaktta hur tre BMW-bilar av elegantaste slag bekvämt slussades igenom.
I maj 1994 kunde Ingemar göra ett våghalsigt besök i Kaliningrad.
Tjänstgjorde som svensklektor i Vilnius. Skulle på ryska ambassaden därstädes söka visum för visit i Kaliningrad. Hundratals människor i kö. Tog istället ensam tåget på eget bevåg, utan visum. Ryskt bredspår från Vilnius över Kaunas och till gränsstationen Kybartai/Virbalis (ty. Wirballen). Kameran glömd. Hade dock velat stiga ur tillfälligt för att se mig om. Här var fram till 1945 den stora omlastningsstationen och övergången från ryskt bredspår (1520 mm) till tyskt normalspår (1435 mm) i dåvarande Ostpreußen. Men i dagsläget går bredspåret hela vägen från Vilnius till Kaliningrad.
Helt solo i min vagn. Två ryska gränspoliser nalkades. Tog fram passet, där jag hade placerat två då gällande tyska 50-Marksedlar. Och se vid nästa följande anhalt på rysk sida fick jag passet åter. Tomt på sedlar.
Ett tjugotal kilometer före Kaliningrads ’centralstation’ började tåget gå väldigt sakta, kanske blott 5 km/tim. Sannolikt påtvingat på grund av bristande underhåll. Blev med stor tvekan accepterad på ett hotell. Följde en dag med stor tur. Guidad privat av en medelålders ryska som undervisade i tyska på den lokala fiskeri-högskolan. En antik ’Folka’ med helt utsliten fjädring. Fick till slut sitta framme. Blyg judisk förare/bilägare. Man meddelade mig många intressanta upplysningar kring den stegvisa ryska inflyttningen i området.
Före återfärd till Litauen ville jag (såsom historiker) uppleva Tilsit, som numera heter Sovetsk. Där hade ju i juli 1807 ett väsentligt ’storpolitiskt’ möte ägt rum på en flotte ute i floden Memel (Nemunas) och skapat ’fred’ och förskjuten uppdelning i ’intresseområden’, vilket strax innebar: Finland åt tsaren. En dam, i historien kallad drottning Luise, kan ha spelat roll mellan de höga herrarna. Det upprättades snart en pontonbro och till sekelminnet 1907 stod en permanent bro klar med portal och inskriptionen – tyska: Königin-Luise-Brücke // ryska: Мост королевы Луизы // litauiska: Karalienės Luizos tiltas),
Med mina sista ryska pengar i fickan tog jag ordinarie buss sträckan Kaliningrad-Sovetsk (Tilsit). Det som fordom enligt fotografier hade varit rejäl ’Autobahn’ i östlig riktning kunde nu brukas blott på hälften av ena körbanan. Resten kratrar. Vågade mig inte riktigt in i Sovetsk (Tilsit) utan nalkade mig efter bussfärden den berömda bron till fots längs södra flodbanken. Vid brofästet fick jag ju ta mod till mig. Ville promenera över till litauiska sidan. Förstås fortfarande utan visum räckte jag passet med resten av min ryska valuta till de många soldaterna i vaktkuren. Pass och pengar åter. Fri passage mot efterlängtade Litauen. Därpå landsvägslift till Vilnius.
ANDRA FULLSTÄNDIGA GÅNGEN till Kaliningrad (första novemberveckan 2001) var en av Jarl Branting väl förberedd gruppresa från Småland inkluderande Kurische Nehrung (litauiska Kuršių nerija). Studiebesök bland annat i skolor. Ombord i rysk u-båt. Kunde besiktiga riktig rysk mini-ubåt. (Kanske hade den med diskret landstigning undersökt Sankta Annas skärgård utanför Söderköping.) Millionstad utan vare sig symfoniorkester eller kammarmusik (2001). Det kunde vi beklaga tillsammans med historieprofessorn Peter Aronsson (numera universitetsrektor i Växjö). Inte en gatumusikant. Fick medvetenhet om det hiskeliga med det stora sovjetiska byggskelettet som stod (och sannolikt fortfarande står) på det gamla slottets plats. Tomt smutsgrått betonghus på ett femtontal våningar. Till det platta taket hade en grupp ’busungar’ våghalsigt klättrat upp. Hojtade och tjoade. Kastade ner byggsten.
TREDJE GÅNGEN var jag fyra hela sommarveckor år 2005 i Kaliningrad för att på en långkurs lära mig lite ryska. Det resultatet blev magert. Jag fick omdömet: snaet mnogo, gavarit plocho. (han vet kanske en del, men språkar illa). Trångt inneboende hos en ’änka’ med två studentskor till döttrar. Väldigt skeptiska mot det begynnande Putin-styret i Ryssland. Modern biolog på hög akademisk nivå med erfarenhet från halvön Kamtjatka, vars fauna är av arktisk karaktär med ren, brunbjörn, järv, sobel, räv, hermelin och hare. Och så var det sälar, hennes generalgebit.
I S-L